5.2.2007 Eduskuntauudistuksen 100-vuotisjuhlallisuudet, juhlaseminaari, Key-note puheenvuoro

ELÄVÄ KAKSIKIELISYYS - LEVANDE TVÅSPRÅKIGHET

Kieli on paljon enemmän kuin kommunikaatioväline. Kieli antaa mahdollisuuden osallistua, edistää kulttuuria ja vahvistaa identiteettiä. Kielen kautta rakentuu yhteinen muisti, mahdollisuus arvioida menneisyyttä ja nykyisyyttä sekä rakentaa tulevaisuutta.

Språket visar vägen - sägs det. Språket är inte bara ett kommunikationsmedel utan det skapar möjligheterna att deltaga, främja kulturen och förstärka identiteten. Det här är mottot i detta Keynote-anförande.

On arvokas asia, että eduskuntauudistuksen 100-vuotisjuhlallisuuksiin on liitetty elävän kaksikielisyyden teema. J.V. Snellman, jonka syntymän 200-vuotisjuhlaa myös on juuri vietetty, kuvaa Valtio-oppi-teoksensa johdannossa, miten kieli ei kiinnitä yksilöä yksistään isänmaahan vaan heimoon yleensä. Siten kieli on kansalaisyhteiskunnan perustekijöitä, nykykielelle käännettynä sosiaalisen pääoman olennainen rakenne.

Demokratian kehityksen kannalta on syytä viitata myös K.J. Ståhlbergin lausumaan toisessa työväenyhdistysten kokouksessa 1896: “Jos kansaneduskunnan mieli oikein täyttää perin tärkeätä tehtäväänsä, täytyy siinä päästä esille kaikki, mitä kansassa elää ja liikkuu”. Sen mukaan jokaisen tulee, ei ainoastaan oman itsensä, vaan koko yhteiskunnankin menestymisen takia, saada äänensä kuuluville yleisissä asioissa.

Hyvät seminaarin osanottajat, kansalliskieliä sekä oikeutta omaan kieleen ja kulttuuriin koskevat perussäännökset on hyväksytty nykyiseen Suomen perustuslakiin itsestäänselvyytenä. Tämä kuvaa sitä tasapainoa ja sovinnollisuutta, joka nykyisin vallitsee kansalliskielten, suomen ja ruotsin välillä. Aikoinaan vuoden 1919 hallitusmuodon kielipykälää säädettäessä, oli suuria kiistoja ja erimielisyyksiä. Kansalliskielten yhdenvertaisuuden takaava säännös sisältyi vasta neljänteen hallitusmuotoehdotukseen.

Kieliriitojen aika on ohi. Nykyisin pidetään yleisesti arveluttavana, että kieltä käytettäisiin ihmisten ryhmittelyyn ja eriarvoisuuden korostamiseen. Suomi on samalla tavoin niin ruotsinkielisen kuin suomenkielisen väestön isänmaa. Kaikilla meillä on vahva suomalainen identiteetti. Elävä kaksikielisyys, levande tvåspråkighet on maassamme suuri rikkaus.

Kieliasioista puhuessamme emme saa myöskään unohtaa muita kieliä ja kielellisten olojen kehittämistä. Huomenna on ainoan alkuperäiskansamme, saamelaisten päivä. Suomessa puhutaan kymmeniä kieliä, venäjänkieltä puhuviakin on jo noin 40 000. Kielilakiin liitettiin säännös valtioneuvoston vaalikausittain eduskunnalle annettavasta kertomuksesta. Ensimmäinen on juuri annettu ja se sisältää laajan katsauksen kielilainsäädännön soveltamisesta ja kielioloista.

Tarkastelen seuraavassa ensin uuden kielilainsäädäntömme perusperiaatteita:

1) Lähtökohtana on perustuslain mukaisesti, että kansalliskielet, suomi ja ruotsi ovat oikeudellisesti tasavertaisia. Ruotsi ei siis ole vähemmistökieli. Suomenkielisellä on kaksikielisessä kunnassa, jossa enemmistön kieli on ruotsi, samat kielelliset oikeudet kuin ruotsinkielisellä kaksikielisessä kunnassa, jossa enemmistön kieli on suomi. Vaihtoehto olisi ollut, että kielten asema määräytyisi niiden tosiasiallisen aseman perusteella siten, että olisi säädetty enemmistö- ja vähemmistökielistä. Silloin ruotsin kieli olisi koko maassa vähemmistökieli ja kielilaki olisi eräänlainen ruotsin kielen “suojelulaki”. Tämä ei vastaisi perustuslain lähtökohtia, enkä pidä sitä muutenkaan perusteltuna.

Ruotsissa lainsäädännölliset ratkaisut ovat lähteneet toisesta päästä ja perustuneet vähemmistökielten suojan vahvistamiseen. Mietinnössä Rätten till mitt språk (2005) on tilastoitu ruotsinsuomalaisia olevan noin 450 000. Kielilakikomitean puheenjohtajana kävin keskusteluja Ruotsin hallituksen edustajien kanssa ja tulin vakuuttuneeksi, että myös naapurimaassamme yhä paremmin jo ymmärretään suomenkielisten osuus siellä suurena voimavarana. Tukitoimia vain enemmän vielä tarvittaisiin.

2) Toinen perusperiaate omassa kielilaissamme on, että julkisen vallan tulee vaalia maan kielellistä kulttuuriperintöä ja edistää molempien kansalliskielten käyttämistä. Tarvittaessa on ryhdyttävä erityisiin tukitoimiin. Kysymys ei siis ole vain juhlapuheista ja teknisestä lainsäädännöstä.

3) Kolmas periaatteellinen näkökohta liittyy siihen, että jokaisen oikeus oikeudenmukaiseen oikeudenkäyntiin ja hyvään hallintoon taataan kielestä riippumatta sekä että yksilön kielelliset oikeudet toteutetaan ilman, että niihin tarvitsee erikseen vedota. Kokemukseni on, toimittuani yli 28 vuotta korkeimman hallinto-oikeuden jäsenenä, että kieliasioista johtuen oikeusturvassa ei ole eroa. Vaikka päätösten kieliasussa joskus voi olla vikaa, asiat on kaikki selvitetty samalla perusteellisuudella. Oikeusturvahenkisessä prosessissa, jossa tuomioistuimella on myös vastuu asioiden tulemisesta selvitetyiksi, asianosaisenkaan puutteellinen kielitaito tai kyky ajaa asiaansa ei saa vaikuttaa oikeusturvaan. Tämä on tärkeä asia.

Kielilaki on itsessäänkin nykyisin kirjoitettu painottaen yksilön näkökulmaa ja kielen käyttöyhteyksiä. Aikaisempi kielilaki, joka takasi samankaltaiset oikeudet, oli suunnattu enemmänkin viranomaisiin ja oli vaikeaselkoisempi. Nyt säädetään yksilön oikeuksista ja sen jälkeen vastaavasti viranomaisten velvollisuuksista. Viranomaisen tulee oma-aloitteisesti huolehtia siitä, että yksityishenkilön kielelliset oikeudet toteutuvat käytännössä.

4) Neljäs periaatteellinen näkökulma liittyy siihen, että kielilain soveltamisala on laajentunut paitsi tuomioistuimiin, valtion ja kunnan viranomaisiin, julkisoikeudellisiin laitoksiin myös liikelaitoksiin ja yhtiöihin sekä yksityisiinkin niiden hoitaessa julkisia tehtäviä. Lisäksi on suuri joukko erityislainsäädäntöä, lähinnä oppilaitosten, kirkkojen sekä sosiaali- ja terveyshallinnon aloilla. Olennaista on, että kielilainsäädäntö vastaa myös palvelujen yksityistämisen tuomiin lisävaatimuksiin.

5) Kunta- ja palvelurakenteen muutokset tuovat tietysti esille monia kielelliseen jaotukseen liittyviä kysymyksiä. Perusyksikkö on edelleen kunta, joko yksikielinen tai kaksikielinen. Kunta on entiseen tapaan kaksikielinen, jos kunnassa on sekä suomen- että ruotsinkielisiä asukkaita ja vähemmistö on vähintään kahdeksan prosenttia asukkaista tai vähintään 3000 asukasta. Kaksikielistä kuntaa ei saa valtioneuvoston asetuksella säätää yksikieliseksi, ellei vähemmistön osuus ole laskenut alle kuuden prosentin. Valtuuston esityksestä, kuten Lohjalla on ratkaistu, kunta voidaan edelleen jättää kaksikieliseksi. Tässäkin voidaan nähdä elävän kaksikielisyyden etuja.

6) Yhtä periaatteellista seikkaa haluan vielä korostaa: Lakiin ei ole liitetty sanktioita säännösten rikkomisen varalta. Virkamiehet toimivat virkavastuulla. Lakia valmisteltaessa katsottiin, että kieliolojen kehittämistä ei edistetä säätämällä rangaistuspykäliä. Sen sijaan tavoiteltiin myönteistä ilmapiiriä, mikä edistäisi myös henkilöstön motivaatiota ja suvaitsevaisuutta.

Ehkä tässä on samaa ajatusta kuin Platonin myöhäisteoksessa Lait, jossa kolme viisasta miestä kävelyllä vuorten rinteillä pohtii maailman toiseksi parasta valtiota, jossa lakien noudattaminen ei perustu pakkovaltaan vaan koulutukseen ja ymmärrykseen lakien yhteisestä hyvästä. Sitä ilmapiiriä voisi edistää myös tasapainoinen ja selkeyttä tavoitteleva kielilakikin.

Kerron seuraavassa vielä kielilain valmistelusta, esittäen myös omakohtaisia mietteitä. Valmistelun johtaminen oli hieno kokemus. Muiden komiteoiden vetäminen, olipa kysymys sitten valtiosäännön uudistamisesta, pankkilaitoksesta, kilpailusta tai EMU-jäsenyydestä tai muusta yhteiskunnan solmukohdasta, ei ole antanut puoliakaan niistä yhteydenotoista, tunteenpurkauksista, risuista tai ruusuista kuin kielilakikomitea.

Det lekfulla uttrycket: “har du en fin idé, kan du begrava den i en kommitté” - gällde inte språklagskommittén. Att förbereda en modern, begriplig lagstiftning, genom vilken de språkliga rättigheterna garanteras och tillförsäkras trygghet och aktivt samspel i samhället är nämligen en väsentlig idé.

I beredningen av språklagen hade språket inte enbart behandlats som ett tekniskt hjälpmedel. Det egna språket är mycket mer än så. Det ger struktur åt våra erfarenheter och skapar grunden för gemenskap och social delaktighet. Vi kan tala om socialt kapital, vilket utgör - enligt världsbankens rapporter - en väsentlig faktor av nationalproduktionen - en konkurrensförmåga.

Som kommittéordförande har jag knappast tidigare fått så många känsliga kontakter, så mycket feed back. De flesta förhöll sig positivt till utgångspunkterna, några enskilda ansåg dock att våra motiv var ensidiga och bristfälliga. Min hustru kunde sluta några ansträngande telefonsamtal med att säga “förlåt jag förstår inte finska”.

Jag är själv född i Östra Finland och har finska som modersmål. Därför kunde jag kanske bättre förstå de psykologiska känslor och farhågor, vilka kommittén hade att möta i sitt arbete. I riksdagen gick propositionen igenom smidigt och nästan enhälligt. Det är tecken på samspel och konsensustradition.

Vid beredningsskedet hade kommittén tillsatt arbetsgrupper för att kartlägga de reella omständigheterna och utvidga pespektivet i språkfrågorna. Kommittén utarbetade fyra omfattande bakgrundsutredningar om nationalspråkens historiska, kulturella och sociologiska bakgrund, om folkrättsliga förpliktelser och en internationell jämförelse som gäller språklagstiftningen, om individens språkliga vardag samt om de språkliga rättigheterna i den nationella lagstiftningen.

Den första arbetsgruppen undersökte nationalspråkens historiska, kulturella och sociologiska bakgrund och det tvåspråkiga Finlands centrala särdrag från och med 1800-talet fram till i dag. Det tydligaste draget i finlandssvenskheten är uttryckligen det svenska språket, som fått sina lokala särdrag. Närpes dialekt förstår ju ingen som kommer utifrån.

Den av tvåspråkighet präglade finlandssvenka kulturen, som varit en brobyggare för impulser även från de andra nordiska länderna, kan karaktäriseras som en multikulturell kultur, inom vilken individerna varit medlemmar av flera kulturer redan innan man börjat tala om multikulturella fenomen. Tvåspråkigheten har varit ett typiskt särdrag för det finska samhället och den har för olika individer gett olika synvinklar på tvåspråkighet. Samexistensen mellan två språk är faktiskt en rikedom i vårt samhälle.

Den andra arbetsgruppen granskade individens språkliga vardag. Här studerades befolkningsunderlaget enligt språk, språkliga behov inom förvaltningen, kvalitetsstrategi och personliga berättelser om språklig anpassning. Fastän språkklimatet är gott, är det inte en självklarhet att den enskilde kan använda sitt språk hos myndigheter. Efterfrågan på social- och hälsovård kommer att öka i kommunerna. Det behövs mera växelverkan mellan myndigheterna. Många myndigheter saknar egna översättare.

Den tredje kommittérapporten gällde internationella fördrag och -pliktelser. Jämförande studier visade, att det inte fanns något internationellt tryck på vår språklagstiftning. Ändå skulle vi inte nöja oss med att fylla internationella krav utan också deltaga mera aktivt i den internationella diskussionen. Den gamla språklagen, även om den många gånger blivit ändrad, härstammade från tiden före människorättskonventioner och internationella språknormer. I många länder har man lyckats kombinera individens behov och territorialprincipen så att språknormerna blivit mera gynnsamma för utvecklingsarbetet.

I am particularly pleased to note that Commissioner of Official Languages of Canada, Mr. Graham Fraser is within us to day. The canadian model is of a great interest to us, because in Canada there are also two official languages, english and french since constitution 1867. The french speaking people live mostly in Québec (90 %) and about 5 % minority in other places. In the finnish committé we founded the canadian model very interesting even if it is too widespread and detailed to function as a model in our tradition. Practically the living bilingualism is mostly consentrated in Montreal.

Den fjärde kommittéutredningen gällde de dåvarande språkstadgandena. Den gällde inte bara språklagen och språkkompetenslagen utan tiotals olika språkstadganden. Sådana särskilda bestämmelser fanns angående undervisningsspråk, språk som läroämne och examina, kulturella aktiviteter, såsom rundradio, teatrar, ungdomsarbete och idrott, patientens och klientens rättigheter inom hälso- och socialvården. Det finns ett mångfasetterat regelsystem som man hade att gå igenom och beakta vid reformarbetet.

Utgångspunkten i revideringsarbetet i språklagstiftningen var - självklart - grundlagen. Den förankrar de språkliga rättigheterna i statsskickets grunder. Finska och svenska är Finlands nationalspråk. Rätt att använda sitt eget språk, finska eller svenska angår var och en. Det allmänna skall tillgodose landets finskspråkiga och svenskspråkiga befolknings kulturella och samhälleliga behov enligt lika grunder.

Paragrafen innehåller också de första stadgandena om samernas rättigheter som urfolk och andra gruppers rätt att bevara och utveckla sitt språk och sin kultur. Den innebär första steget till ett mera mångkulturellt samhälle.

Principiellt viktigt är också grundprincipen om den administrativa indelningen. När förvaltningen organiseras skall en indelning i sinsemellan förenliga områden eftersträvas så att den finsk- och svenkspråkiga befolkningens möjligheter att erhålla tjänster på det egna språket tillgodoses enligt lika grunder. Det rättmätiga behovet att få kommunicera på det egna språket begränsas ju ingalunda till förvaltningsförfarandet. Minst lika stora faktiska intressen ligger i frågor som gäller de mera vardagliga sociala och kulturella omständigheterna.

Problemet gäller inte bara språkliga rättigheter utan förvaltningsförfarandet och rättsskyddet som helhet. En av de viktigaste förändringarna har varit privatiseringen av offentlig service. Kommunikationsproblemen, t. ex. privatiseringen av förvaltningen, den allt mera komplicerade myndighetsutövningen samt internationaliseringen, är gemensamma både för den svensk- och finskspråkiga befolkningen. För att utveckla vårt rättssystem behövs inga språkgränser. Rättvisa och trygghet skall upprätthållas på enahanda grunder.

När det gäller språkliga rättigheter har det i Finland varit lätt att förbinda sig till att iaktta förpliktelserna i internationell rätt eftersom det skydd som rättigheterna åtnjutit har varit åtminstone på den nivå som konventionerna har förutsatt. Till Europarådets konventioner om minoriteters rättigheter kunde man ansluta sig utan att ändra lagstiftningen, eftersom denna redan var sådan som konventionerna förutsatte. Å andra sidan är de internationella förpliktelser som Finland har förbundit sig till minimistandarder.

Syftet med den nya språklagen är att vars och ens rätt till rättvis rättegång och god förvaltning garanteras oberoende av språket samt att individens språkliga rättigheter förverkligas utan att han eller hon särskilt behöver begära det.

I lagtexten kan man läsa väsentliga principer: 1) Först och främst kan man se som utgångspunkten för hela reformarbetet av språklagstiftningen de i grundlagen tillförsäkrade rättigheterna. 2) Individen behöver inte begära att de språkliga rättigheterna förverkligas. Språklagen har många anknytningspunkter med den nya förvaltningslagen, vilken innehåller bl.a. stadganden om gott språkbruk. 3) I övrigt innehåller språklagen bara minimikrav som gäller myndigheternas språkliga betjäning. Bestämmelsen kan vara till nytta, eftersom den gamla språklagen i praktiken betraktades som alltför osmidig. 4) Språklagen innehåller inga straff- eller andra sanktioner. På sätt och vis kan lagen kallas för “ett positivt regleringsinstrument”.

I lagen ingår också nya stadganden angående främjande och uppföljning av språkliga rättigheter. Även varje myndighet har att inom sitt verksamhetsområde övervaka att språklagen följs. Statsrådet skall för varje valperiod som ett komplement till berättelsen om regeringens åtgärder lämna till riksdagen en berättelse om tillämpningen av språklagstiftningen och om hur de språkliga rättigheterna förverkligats samt vid behov även om andra omständigheter som gäller språk.

Språket är av avgörande betydelse för individens möjligheter att fungera i samhället. Därför är det viktigt att alla medborgare har lika möjligheter att använda sitt eget språk också i officiella sammanhang och att få olika slag av tjänster på detta språk. Språklig jämlikhet stärker identiteten och bidrar till att skapa en känsla av trygghet och samhörighet.

Hyvät kuulijat, haluan lopuksi uudestaan korostaa tasapainoisen kielilainsäädännön ja käytännön merkitystä kilpailukyvylle ja yleiselle hyvinvoinnille. Täysimittainen osallistuminen ja vahva identiteetti kasvattavat sosiaalista pääomaa. Se on tärkein tuotannontekijä. Tämä on ymmärretty viime aikoina yhä paremmin niin pohjoismaisessa yhteistyössä kuin myös EU:n piirissä.

Nordiska språkrådet skall vara ett forum för språkpolitisk diskussion och planering i Norden. Inom EU-samarbetet kan nämnas att Europeiska kommissionen i sin vitbok från 1995 har tagit fram ett språkpolitiskt mål, nämligen att alla EU-medborgare skall behärska tre europeiska språk, sitt modersmål och två till. Monen kielen taitamiseen on pitkä matka, mutta Suomenmaassa on suuri rikkaus jo siinä, että voimme vaalia elävää kaksikielisyyttä - främja levande tvåspråkighet.