HFD:2010:29

Statligt stöd - Förvaltningsbesvär - Förordnande om verkställighet - Interimistiskt skydd - Spärrat konto - Återkrav - Nationella regler om förfarande - Aktieteckning

Frågan gällde högsta förvaltningsdomstolens behörighet att förordna om verkställigheten av ett förvaltningsbeslut i ett mål som gällde statligt stöd.

Högsta förvaltningsdomstolen avslog med ett interimistiskt beslut ändringssökandens yrkande. Bestämmelserna i 32 § 1 mom. i förvaltningsprocesslagen gav inte högsta förvaltningsdomstolen möjlighet att utfärda föreskrifter vars verkningar skulle sträcka sig längre än verkningarna av avgörandet i huvudsaken. Huvudsaken gällde inte återkrav, utan lagligheten av ett beslut att teckna aktier.

Förvaltningsprocesslagen 31 § och 32 § 1 mom.
Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt artikel 108.3

Se bl.a. Domstolens dom 11.3.2010 i målet C-01/09 CELF m.fl. versus SIDE.
Se även HFD 2010:30.

Lyhennelmä suomeksi

Beslut som överklagas

Ålands landskapsregerings beslut 15.2.2007, protokoll nummer 9, ärende nummer 26, N12/06/4/12

Handläggning i högsta förvaltningsdomstol

Dalbo Affärsfastigheter Ab har i sina besvär över Ålands landskapsregerings beslut 15.2.2007 bland annat begärt att högsta förvaltningsdomstolen upphäver landskapsregeringens beslut att teckna aktier, totalt 1 379 998,95 euro, i Ålands Industrihus Ab:s nyemission och förbjuder verkställigheten av det överklagade beslutet.

Högsta förvaltningsdomstolen har med ett brev 10.6.2009 hos Europeiska unionens kommission hört sig för om bland annat huruvida det överklagade beslutet är föremål för granskningsförfarande hos kommissionen och huruvida kommissionen har underrättats om ovan nämnda beslut i enlighet med bestämmelserna om statligt stöd. Av kommissionens svar framgår att någon anmälan om beslutet inte har gjorts till kommissionen.

Kommissionens svar har 5.8.2009 sänts till parterna för kännedom.

Högsta förvaltningsdomstolen har med sitt intermistiska beslut 21.10.2009 liggarnr 2578 förbjudit att Ålands landskapsregerings beslut 15.2.2007 verkställs innan besvärsärendet avgjorts eller något annat föreskrivs innan ärendet avgörs.

Högsta förvaltningsdomstolen har berett parterna tillfälle att yttra sig innan beslut fattas om den fortsatta handläggningen av ärendet.

Ålands Industrihus Ab har i sin förklaring bland annat meddelat att transaktionen som gäller aktieteckning har verkställts av Ålands landskapsregering. Ålands Industrihus Ab har i vederbörlig ordning registrerat de tecknade aktierna i handelsregistret.

Ålands landskapsregering har i sin förklaring anfört bland annat, att landskapsregeringens beslut från 15.2.2007 förverkligades genom aktieteckning på den extra bolagsstämma som hölls den 16.2.2007. Högsta förvaltningsdomstolens beslut om interimistiskt verkställighetsförbud av den 21.10.2009 är således meddelat efter att beslutet de facto verkställts.

Dalbo Affärsfastigheter Ab har i sin förklaring anfört bland annat att högsta förvaltningsdomstolen bör fatta sådana beslut som är nödvändiga för att de till Ålands Industrihus Ab felaktigt utbetalda medlen omedelbart återbetalas.

Vardera partens yttranden har 26.11.2009 sänts till den andra parten för kännedom.

Högsta förvaltningsdomstolen har med ett brev 12.1.2010 hos Europeiska unionens kommission ytterligare hört sig för om granskningsförfarandets omfattning, tidtabellen för handläggningen av ärendet hos kommissionen samt huruvida de åtgärder som avses i brevet hör till stödprogram som har anmälts till EFTA:s tillsynsmyndighet (ESA 93-079 och ESA 93-074).

Högsta förvaltningsdomstolen har efter att ha fått kommissionens svar berett Ålands Industrihus Ab och Ålands landskapsregering tillfälle att innan beslut fattas om den fortsatta handläggningen av målet uttala sig bland annat om Dalbo Affärsfastigheter Ab:s ovan nämnda förklaring.

Ålands landskapsregerin och Ålands Industrihus Ab har inkommit med förklaringar.

Högsta förvaltningsdomstolen har berett Dalbo Affärsfastigheter Ab tillfälle att uttala sig om bland annat Ålands landskapsregerings och Ålands Industrihus Ab:s yttranden.

Dalbo Affärsfastigheter Ab har inkommit med en förklaring.

Förklaringen har 3.5.2010 sänts till Ålands landskapsregering och Ålands Industrihus Ab för kännedom.

Högsta förvaltningsdomstolens avgörande

Högsta förvaltningsdomstolen avslår Dalbo Affärsfastigheter Ab:s yrkande om interimistiskt skydd för omedelbar återbetalning av de medel som har betalts ut till Ålands Industrihus Ab.

Högsta förvaltningsdomstolen ger senare sitt beslut i huvudsaken.

1. Tillämpliga rättsregler

Enligt 31 § 1 mom. i förvaltningsprocesslagen får ett beslut i vilket ändring kan sökas genom besvär inte verkställas innan det har vunnit laga kraft. Enligt 2 mom. i samma paragraf kan ett beslut dock verkställas innan det har vunnit laga kraft, om så stadgas i lag eller förordning eller om beslutet till sin natur är sådant att det bör verkställas omedelbart eller om ett allmänt intresse kräver att verkställigheten av beslutet inte uppskjuts.

I 32 § i förvaltningsprocesslagen bestäms om föreskrifter som en besvärsmyndighet kan ge om verkställigheten. Enligt paragrafens 1 mom. kan besvärsmyndigheten när besvär har anförts förbjuda att beslutet verkställs eller bestämma att verkställigheten ska avbrytas eller föreskriva något annat som gäller verkställigheten.

I regeringens proposition med förslag till förvaltningsprocesslag och till lagstiftning som har samband med den (RP 217/1995) konstateras i detaljmotiveringen till 32 § bland annat att i 1 mom. föreslås att det ska stadgas att besvärsmyndigheten också kan utfärda andra föreskrifter som gäller verkställigheten. Enligt detaljmotiveringen finns något sådant stadgande inte i lagen om ändringssökande i förvaltningsärenden, men utvidgningen är nödvändig för att lagstiftningen inte i onödan skall begränsa rättskipningsmyndigheternas behörighet att ge temporärt rättsskydd. Finlands folkrättsliga förpliktelser kan i framtiden ställa ökade krav på domstolarnas behörighet.

Enligt § 1 i landskapslagen (ÅFS 1995:46) om återkrävande av stöd ur landskapets medel kan stödet i enlighet med kommissionens beslut helt eller delvis återkrävas hos mottagaren, om kommissionen har konstaterat att ett stöd ur landskapets medel strider mot artikel 92 (motsvaras numera av artikel 107 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt) i fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskaperna eller mot bestämmelser i kommissionens beslut nr 3855/91/EKSG om gemenskapsregler för stöd till stålindustrin.

I 1 § i lagen om tillämpning av vissa av Europeiska gemenskapernas bestämmelser om statligt stöd (FFS 300/2001) bestäms om avbrott i utbetalningen av stöd samt återkrav av stöd. Lagen gäller verkställighet av beslut som kommissionen har fattat om avbrott i utbetalningen av stöd samt återkrav av stöd som avses i artikel 87.1 i fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskaperna (numera artikel 107.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt). Enligt lagens 1 § ska beslutet verkställas av den myndighet som har beviljat stödet. Ett beslut om återkrav som har fattats av kommissionen verkställs genom ett beslut av den myndighet som ansvarar för återkravet.

Enligt artikel 108.3 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (tidigare artikel 88 i fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskaperna) ska kommissionen underrättas i så god tid att den kan yttra sig om alla planer på att vidta eller ändra stödåtgärder. Om den anser att någon sådan plan inte är förenlig med den inre marknaden enligt artikel 107, ska den utan dröjsmål inleda det förfarande som anges i punkt 2. Medlemsstaten i fråga får inte genomföra åtgärden förrän detta förfarande lett till ett slutgiltigt beslut.

2. Europeiska unionens domstols rättspraxis och kommissionens tillkännagivande om nationella domstolars tillämpning av reglerna om statligt stöd

2.1 Europeiska unionens domstols rättspraxis

Domstolen har i flera prejudikat definierat de nationella domstolarnas skyldigheter vid tillsynen över att reglerna om statligt stöd iakttas (till exempel i målet C-354/90 FNCE, dom 21.10.1991, målet C-39/94 SFEI med flera versus La Poste med flera, dom 11.7.1996, de gemensamt behandlade målen C-261/01 och C-262/01 van Calster med flera, dom 21.10.2003, målet C-368/04 Transalpine Ölleitung in Österreich GmbH med flera versus Finanzlandesdirektion für Tirol med flera, dom 5.10.2006, målet C-199/06 CELF och Ministre de la Culture versus Société internationale de diffusion et d’édition (SIDE), dom 12.2.2008 samt målet C-384/07 Wienstrom GmbH versus Bundesminister für Wirtschaft und Arbeit, dom 18.12.2008 och målet C-01/09 CELF och Ministre de la Culture et de la Communication versus Société internationale de diffusion et d’édition (SIDE), dom 11.3.2010).

I målet C-368/04 (Transalpine Ölleitung) har domstolen i stycke 44 i domen konstaterat att det åligger de nationella domstolarna att säkerställa skyddet för enskildas rättigheter vid åsidosättande från de nationella myndigheternas sida av förbudet mot att genomföra stödet innan kommissionen fattat ett beslut om beviljande (egentligen tillåtande) av stöden.

Av stycke 45 i domen framgår att det ankommer på varje medlemsstat att i sin interna rättsordning fastställa vilka domstolar som är behöriga och vilka förfaranden som gäller för att väcka talan för att tillvarata rättigheter som för enskilda följer av gemenskapsrätten, under förutsättning att dessa förfaranden inte är mindre förmånliga än dem som avser rättigheter som grundar sig på den nationella rättsordningen (likvärdighetsprincipen) eller gör det i praktiken omöjligt eller orimligt svårt att utöva de rättigheter som följer av gemenskapsrätten (effektivitetsprincipen).

I stycke 46 i domen konstateras vidare att i enlighet med de rättsmedel som föreskrivs i den nationella rätten kan en ansökan om interimistiska åtgärder, exempelvis om inhibition av den ifrågavarande åtgärden, ges in till en nationell domstol i syfte att skydda de enskildas intressen, och särskilt skydda de parter som påverkas av den snedvridning av konkurrensen som följer av att det olagliga stödet beviljades.

Av stycke 47 framgår också att de nationella domstolarna ska säkerställa att enskilda som kan göra gällande ett åsidosättande av anmälningsskyldigheten också kan utverka samtliga de konsekvenser som är en följd av detta åsidosättande enligt den nationella rätten, i fråga om såväl giltigheten av de rättsakter genom vilka stödet genomförts som återkrav på de ekonomiska stöd som beviljats i strid med denna bestämmelse, eller eventuella interimistiska åtgärder.

I avgörandet C-199/06 (CELF I) var det fråga om återkrav av stöd som genomförts i strid med reglerna. Domstolen konstaterade i stycke 38 i domen att de nationella domstolarna endast – fram till kommissionens slutgiltiga beslut – ska säkerställa de enskildas rättigheter om statliga myndigheter skulle åsidosätta förbudet i artikel 88.3 EG.

I målet C-1/09 (CELF II) betonade domstolen i styckena 27-32 i sin dom den nationella domstolens skyldighet att inte skjuta upp prövningen av ansökningar som avser skyddsåtgärder:

Den sista meningen i artikel 88.3 EG syftar till att säkerställa att ett oförenligt stöd aldrig kommer att verkställas. Syftet är alltså att endast förenliga stöd ska verkställas. För att uppnå detta syfte skjuts genomförandet av ett stödprojekt upp till dess att tveksamheten avseende dess förenlighet har klarats ut genom kommissionens slutgiltiga beslut (stycke 29 i domen).

De nationella domstolarnas uppgift är således att slå fast vilka åtgärder som är lämpliga för att avhjälpa det rättsstridiga verkställandet av stödet, så att stödmottagaren inte förfogar fritt över stödet fram tills dess att kommissionen fattar ett beslut (stycke 30 i domen).

Ett beslut att vilandeförklara ett mål får de facto samma följd som ett beslut att avslå en ansökan om skyddsåtgärder. Beslutet att vilandeförklara ett mål leder nämligen till att det inte görs någon prövning i sak av ansökan innan kommissionen fattar ett beslut. Beslutet innebär att stödet erhålls även under den tid då det är förbjudet att verkställa stödet, vilket står i strid med själva syftet med artikel 88.3 EG och medför att bestämmelsen förlorar sin ändamålsenliga verkan (stycke 31 i domen).

Den nationella domstolen kan således inte vilandeförklara ett mål utan att artikel 88.3 EG förlorar sin ändamålsenliga verkan, i strid med principen om att nationella tillämpliga förfaranden ska vara effektiva (stycke 32).

I samma avgörande preciserade domstolen i styckena 35-37 på följande sätt omfattningen av den nationella domstolens skyldigheter i anslutning till skyddsåtgärderna:

Den omständigheten att kommissionen ska fatta ett beslut utan att invänta ansökan om skyddsåtgärder ålägger inte den domstol vid vilken talan väckts att faktiskt vidta sådana åtgärder (stycke 35).

Det föreligger endast en skyldighet att vidta skyddsåtgärder om villkoren för att vidta sådana åtgärder är uppfyllda, det vill säga om det inte råder något tvivel om kvalificeringen som statligt stöd, om stödet är på väg att verkställas eller har verkställts och om det inte konstaterats att det föreligger exceptionella omständigheter som medför att det är olämpligt att återkräva stödet. Om dessa villkor inte är uppfyllda ska den nationella domstolen avslå ansökan (stycke 36).

När den nationella domstolen prövar ansökan kan den antingen förordna att stödet ska återbetalas med ränta eller, till exempel, såsom kommissionen föreslår i punkt 62 i sitt tillkännagivande 2009/C 85/01 om nationella domstolars tillämpning av reglerna om statligt stöd (EUT C 85, 2009, s. 1), att medlen ska placeras på ett spärrat konto så att stödmottagaren inte förfogar över dem, utan att det påverkar räntebetalningen för perioden mellan det planerade verkställandet av stödet och utbetalningen av stödet från det spärrade kontot (stycket 37).

Den nationella domstolens främsta skyldighet är slutligen att fatta ett positivt eller negativt beslut (stycke 39).

2.2 Kommissionens tillkännagivande om nationella domstolars tillämpning av reglerna om statligt stöd 2009/C 85/01 (EUT 2009, C 85, s.1)

Enligt stycke 61 i kommissionens tillkännagivande anser kommissionen att om den nationella domstolen på grundval av gemenskapsdomstolarnas rättspraxis och kommissionens beslutspraxis har kommit fram till en rimlig första bedömning om att åtgärden i fråga inbegriper olagligt statligt stöd, så är den bästa åtgärden, om de nationella förfarandereglerna så medger, är att besluta att det olagliga stödet och den olagliga räntan ska sättas in på ett spärrat konto tills målet har prövats i sak. I sin slutgiltiga dom kommer den nationella domstolen antingen att besluta att medlen på det spärrade kontot ska återlämnas till den myndighet som beviljar statligt stöd om olagligheten bekräftas eller att medlen ska göras tillgängliga för stödmottagaren.

Enligt stycke 62 kan ett tillfälligt återkrav också vara ett mycket effektivt medel i fall där det nationella domstolsförfarandet löper parallellt med en kommissionsundersökning. Att kommissionen undersöker ett ärende innebär inte att den nationella domstolen befrias från sin skyldighet att skydda enskildas rättigheter enligt artikel 88.3 i fördraget. Den nationella domstolen kan därför inte bara skjuta upp sitt förfarande tills kommissionen har antagit sitt beslut och lämna den rättssökandes rättigheter enligt artikel 88.3 i fördraget oskyddade under tiden. Om den nationella domstolen vill avvakta resultatet av kommissionens bedömning av om stödet är förenligt innan den antar ett slutligt och oåterkalleligt beslut om återkrav bör den därför vidta lämpliga interimistiska åtgärder. Även i detta fall är det lämpligt att placera medlen på ett spärrat konto.

3. Fakta i målet

Dalbo Affärsfastigheter Ab har överklagat Ålands landskapsregerings beslut 15.2.2007 och i sina besvär bland annat ansett att beslutet har stått i strid med Europeiska unionens bestämmelser om statligt stöd.

Under handläggningen av målet har divergerande uppfattningar framförts om huruvida det i landskapsregeringens beslut överhuvudtaget har varit frågan om en sådan stödåtgärd som har avsetts i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt och huruvida det i beslutet eventuellt är frågan om ett stöd som hör till ett tidigare anmält stödprogram.

Europeiska unionens kommission har meddelat att den har inlett ett formellt granskningsförfarande med anledning av de stödåtgärder som har vidtagits med Ålands Industrihus Ab som mottagare. Granskningsförfarandet omfattar åtgärder som med stöd av flera olika beslut har vidtagits till förmån för Ålands Industrihus Ab och gäller således inte bara det beslut som det nu är frågan om.

Högsta förvaltningsdomstolen har 21.10.2009 utfärdat ett förbud mot att verkställa det överklagade beslutet.

Landskapsregeringens överklagade beslut hade dock verkställts omedelbart efter att beslut hade fattats vid Ålands Industrihus Ab:s extraordinarie bolagsstämma 16.2.2007. Ålands landskapsregerings teckning av aktierna har även registrerats i handelsregistret.

4. Juridisk bedömning

Högsta förvaltningsdomstolen har att ta ställning till besvär som gäller lagligheten av Ålands landskapsregerings beslut att teckna de i besvären avsedda aktierna.

Dalbo Affärsfastigheter Ab har till stöd för sina besvär åberopat bland annat att det överklagade beslutet står i strid med Europeiska unionens bestämmelser om statligt stöd. Med beaktande av den betydelse som granskningsärendet i kommissionen och eventuella anmälningar till EFTA:s tillsynsmyndighet före Finlands inträde i unionen har för avgörandet av målet i högsta förvaltningsdomstolen, är det inte motiverat att högsta förvaltningsdomstolen i ett slutligt avgörande tar ställning till besvären förrän kommissionen ger sitt beslut i det ärende som kommissionen granskar.

Av domstolens ovan nämnda rättspraxis, särskilt av avgörandet 11.3.2010 i målet C-1/09 (CELF II) följer dock att en nationell domstol redan före kommissionens slutliga beslut ska slå fast vilka åtgärder som är lämpliga för att avhjälpa det rättsstridiga verkställandet av stödet. Enligt domstolen föreligger en skyldighet att vidta skyddsåtgärder om villkoren för att vidta sådana åtgärder är uppfyllda. Om dessa villkor inte är uppfyllda ska den nationella domstolen avslå ansökan.

Artikel 108 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt förutsätter att en planerad stödåtgärd inte verkställs i strid med unionens bestämmelser om statligt stöd. Enligt 31 § i förvaltningsprocesslagen är utgångspunkten i fråga om förvaltningsbesvär att ett beslut inte verkställs innan det har vunnit laga kraft. Högsta förvaltningsdomstolen har dessutom med stöd av 32 § 1 mom. i förvaltningsprocesslagen för förvaltningsbesvärens del förbjudit att det beslut verkställs som det är frågan om i detta mål.

I målet är dock utrett att genom åtgärder mellan Ålands landskapsregering och Ålands Industrihus Ab har landskapsregeringens beslut verkställts omedelbart efter att beslutet har fattats och de aktier som staden har tecknat har registrerats.

Enligt principerna i domstolens avgörande i målet C-1/09 (CELF II) ska högsta förvaltningsdomstolen ta ställning till om den i detta skede av handläggningen har förutsättningar att vidta sådana skyddsåtgärder som avses i nämnda avgörande av domstolen och i kommissionens tillkännagivande.

Såsom ovan har konstaterats, har högsta förvaltningsdomstolen redan utfärdat ett förbud mot verkställigheten av landskapsregeringens beslut. Trots att beslutet har verkställts redan innan förbudet utfärdades, kan detta förbud dock ha en viss juridisk betydelse med tanke på de fortsatta åtgärder som har samband med beslutet.

Vidare gäller det för högsta förvaltningsdomstolen att avgöra om det utöver det verkställighetsförbud som har utfärdats i samband med handläggningen av besvären avseende lagligheten av landskapsregeringens beslut finns förutsättningar för högsta förvaltningsdomstolen att besluta om andra interimistiska skyddsåtgärder, särskilt insättning av de omstridda medlen på ett spärrat konto.

Enligt domstolens ovan nämnda rättspraxis kan ett yrkande om en interimistisk skyddsåtgärd framställas med anlitande av de rättsmedel som den nationella lagstiftningen ställer till förfogande. Enligt samma rättspraxis förutsätter skyldigheten att skydda enskildas rättigheter att den nationella domstolen tillgriper alla interimistiska medel som enligt de nationella förfarandereglerna står till dess förfogande för att de konkurrensbegränsande verkningarna av stödet åtminstone tillfälligt ska fås att upphöra. I mål som gäller statligt stöd beslutar de nationella domstolarna således om interimistiska åtgärder i enlighet med de regler som gäller för det nationella förfarandet. Dessa regler får dock inte vara mindre förmånliga än de som avser rättigheter som grundar sig på den nationella rättsordningen (likvärdighetsprincipen) och får å andra sidan inte heller göra det i praktiken omöjligt eller orimligt svårt att utöva de rättigheter som följer av gemenskapsrätten (effektivitetsprincipen).

Lagen om tillämpning av vissa av Europeiska gemenskapernas bestämmelser om statligt stöd gäller även verkställigheten av kommissionens beslut. Enligt nämnda lag ska beslutet verkställas av den myndighet som har beviljat stödet. I detta mål är det frågan om att anlita nationella rättsmedel i en nationell domstol innan kommissionen har givit sitt slutliga avgörande. Den finska nationella lagstiftningen har inga särskilda bestämmelser om det förfarande som ska iakttas i ett fall som detta. Saken måste således avgöras med tillämpning av de allmänna bestämmelserna om tillämpligt processförfarande och verkställighet av beslut.

Högsta förvaltningsdomstolen utövar den högsta domsrätten i förvaltningsmål. Såsom ovan har konstaterats, är det i målet frågan om ett i förvaltningsprocesslagen avsett förvaltningsbesvär där det för högsta förvaltningsdomstolen gäller att pröva lagligheten av landskapsregeringens överklagade beslut, det vill säga att pröva om beslutet har fattats i ett lagligt förfarande och till sitt innehåll är lagligt.

Enligt 32 § 1 mom. i förvaltningsprocesslagen kan en besvärsmyndighet förbjuda att beslutet verkställs eller bestämma att verkställigheten skall avbrytas eller föreskriva något annat som gäller verkställigheten. Bestämmelsen om att besvärsmyndigheten kan föreskriva något annat som gäller verkställigheten har i lagens förarbeten motiverats med att lagstiftningen inte i onödan skall begränsa rättskipningsmyndigheternas behörighet att ge temporärt rättsskydd.

De föreskrifter som en besvärsmyndighet ger med stöd av 32 § 1 mom. i förvaltningsprocesslagen ska dock ha samband med verkställigheten av det överklagade beslutet. Bestämmelsen ger inte högsta förvaltningsdomstolen möjlighet att utfärda föreskrifter vars verkningar skulle sträcka sig längre än verkningarna av avgörandet i huvudsaken. I huvudsaken i detta mål är det inte frågan om återkrav av stöd, utan om att bedöma lagligheten av ett beslut som har gällt aktieteckning. Högsta förvaltningsdomstolen har inte heller behörighet att pröva om den privaträttsliga rättshandlingen mellan landskapsregeringen och Ålands Industrihus Ab om teckning av aktierna i sig är giltig eller att i denna rättegång föreskriva att de medel som använts för betalning av de tecknade aktierna ska sättas in på ett spärrat konto.

Högsta förvaltningsdomstolen har redan förbjudit att beslutet verkställs, det vill säga utfärdat ett interimistiskt förordnande i syfte att skydda enskilda intressen. I samband med att högsta förvaltningsdomstolen ger sitt slutliga avgörande i ärendet kommer den även att uttala sig om huruvida landskapsregeringens beslut har varit lagstridigt och ska upphävas. När man dessutom beaktar arten av denna förvaltningsprocess, förutsättningarna för rättvis rättegång samt den omständigheten att högsta förvaltningsdomstolen med detta beslut inte tar ställning till eventuellt återkrav av medlen i ett annat sammanhang, står avgörandet att i detta sammanhang avslå ändringssökandenas yrkande inte heller i strid med unionsrättens effektivitetsprincip.

Det yrkande som Dalbo Affärsfastigheter Ab har riktat mot Ålands Industrihus Ab om interimistiskt skydd för omedelbar återbetalning av de medel som med stöd av det överklagade beslutet har betalats ut till Ålands Industrihus Ab ska således i detta sammanhang avslås.

I ärendets avgörande har deltagit förvaltningsråden Pekka Vihervuori, Kari Kuusiniemi, Tuula Pynnä, Anne E. Niemi och Hannu Ranta. Föredrangandena i ärendet var Mia Ekman och Outi Siimes.