1.10.2014/2926

Byggnadstillsynen i en kommun hade mottagit en ansökan om att användningsändamålet för ett fritidshus skulle få ändras till permanent boende.

I samband med ansökan om bygglov hade byggnadstillsynen enligt kommunens dåvarande praxis gett sökanden rådet att först med stöd av den gällande generalplanen ansöka om bygglov för en fritidsbyggnad och senare hos kommunen ansöka om undantag för att ändra husets användningsändamål. I detta skede hade kommunens bygglovsarkitekt framfört som sin uppfattning att kommunen skulle komma att bevilja tillstånd att ändra användningsändamålet. Kommunen hade senare antagit ett markpolitiskt program och skärpt sin inställning till möjligheten att få ändra användningsändamålet för ett fritidshus.

Ansökan om ändring av användningsändamålet avslogs först med ett tjänstemannabeslut, men bifölls efter att sökanden yrkat omprövning. Förvaltningsdomstolen upphävde på besvär av NTM-centralen det sistnämnda beslutet och avslog ansökan.

Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att syftet med det tvåstegsförfarande som man tillämpat i kommunen hade varit att undvika behovet att hos NTM-centralen ansöka om undantag från den bygginskränkning som gäller enligt 72 § i markanvändnings- och bygglagen. Planläggningssituationen och markanvändningen på området hade inte undergått förändringar efter år 2004. På basis av detta kunde man dra slutsatsen att det inte hade funnits sådana förutsättningar för undantag som avses i markanvändnings- och bygglagen heller i det fallet att undantaget skulle ha sökts tidigare.

Sökanden hade följaktligen inte haft en på lag grundad rätt till undantag. Det råd som tjänstemannen gett sökanden hade inte heller annars skapat i 6 § i förvaltningslagen avsedda berättigade förväntningar om att undantag skulle medges.

Markanvändnings- och bygglagen 72 , 171 och 172 §

förvaltningslagen 6 §

Ärendet har avgjorts av president Pekka Vihervuori och förvaltningsråden Eija Siitari, Tuomas Lehtonen, Leena Äärilä och Janne Aer. Föredragande var Liisa Selvenius-Hurme.