16.2.2015/409

Den myndighet i kommunen som hade behörighet att bevilja marktäktstillstånd hade beviljat tillstånd till grustäkt på ett redan existerande grustäktsområde, som var beläget på ett för vattentäkt viktigt grundvattenområde, cirka en kilometer från vattentäkten. Enligt NTM-centralens bedömning var täktområdet till stor del beläget i närskyddszonen för vattentäkten. Grundvattnet rann i riktning från täktområdet mot vattentäkten. Nära täktområdet fanns också två utforskade platser för vattentäkt.

Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att för den juridiska bedömningen av saken var det en avgörande omständighet vilken betydelse bestämmelsen i 3 § 1 mom. 4 punkten i marktäktslagen om tillstånd enligt vattenlagen skulle anses ha i en situation där det var svårt att i förväg bedöma hur täkt av marksubstanser skulle komma att inverka på grundvattnets kvalitet eller mängd. Marktäktslagen och vattenlagen skilde sig från varandra i fråga om utgångspunkter för regleringen, målsättningarna och tillståndssystemet. Bestämmelsen i 3 § 1 mom. 4 punkten i marktäktslagen kopplade samman dessa system i situationer där marktäkten hade sådan inverkan på grundvattnet som konstaterades i bestämmelsen. När man såg bestämmelserna som en helhet och beaktade den sakkunskap som de olika myndigheterna hade till sitt förfogande, skulle bestämmelsen tolkas så att på ett viktigt eller annat för vattenförsörjning lämpligt grundvattenområde var tillstånd enligt vattenlagen ett villkor för marktäkt i en situation där det var möjligt att täkten kunde inverka på grundvattnet, även om sannolikheten för detta var relativt liten. Projektets konsekvenser för grundvattnet kunde granskas närmare vid prövning av förutsättningarna att bevilja tillstånd enligt vattenlagen.

Enligt den täktplan som fogats till ansökan skulle det komma att finnas ett cirka 17 meter djupt skyddslager mellan grundvattenytan och den lägsta nivå till vilken täkten av marksubstanser skulle komma att sträcka sig. Jordmånen på täktområdet hade dock mycket hög vattengenomsläpplighet och grundvattnet rann från marktäktsområdet i riktning mot vattentäkten, varför högsta förvaltningsdomstolen ansåg att projektet, till den del som det skulle genomföras på det område som NTM-centralen hade klassificerat som närskyddszon för vattentäkten, skulle komma att innebära försämring av vattenkvaliteten på grundvattenområdet eller göra grundvattenförekomsten mindre riklig. Enligt 3 § 1 mom. 4 punkten i marktäktslagen kunde tillstånd för ett sådant projekt beviljas endast om tillstånd enligt vattenlagen hade beviljats för det.

För projektet hade inte sökts tillstånd enligt vattenlagen. Bestämmelsen i 5 § 1 mom. i marktäktslagen om uppskjutande av behandling av en tillståndsansökan gällde endast en tillståndsmyndighet, inte en domstol.

Av ovan nämnda skäl upphävde högsta förvaltningsdomstolen på besvär av NTM-centralens ansvarsområde för miljö och naturresurser förvaltningsdomstolens och miljönämndens besvär och avslog ansökan till den del som den gällde marktäkt på det område som NTM-centralen bedömt att delvis var beläget i närskyddszonen för vattentäkten. Till övriga delar återvisades saken till tillståndsmyndigheten.

Marktäktslagen 3 § 1 mom. 4 punkten och 6 §

Statsrådets förordning om marktäkt 1, 2 och 5 §

Ärendet har avgjorts av president Pekka Vihervuori och förvaltningsråden Tuomas Lehtonen, Mika Seppälä, Liisa Heikkilä och Janne Aer. Föredragande Liisa Selvenius-Hurme.