27.5.2015/1396

I 28 § 1 mom. i miljöskyddslagen (86/2000) föreskrevs om ett allmänt krav på tillstånd för verksamhet som medför risk för förorening av miljön. Momentet innehöll bemyndigande att ge förordning. Med stöd av detta gavs miljöskyddsförordningen (169/2000), i vars 1 § togs in en förteckning över verksamheter som krävde tillstånd. Miljötillstånd skulle sökas om verksamheten var sådan som avsågs i denna förteckning, oberoende av hur föroreningen av miljön yttrade sig i enskilda fall. Om tillstånd som behövdes med anledning av verksamhetens eventuella verkningar i ett enskilt fall bestämdes i 28 § 2 mom. i miljöskyddslagen.

Vad som avses med flygplats definieras i luftfartslagstiftningen. När miljöskyddsförordningen gavs, avsågs med flygplats sådan verksamhet som enligt luftfartslagen utgör en flygplats. När Trafiksäkerhetsverket för den helikopterlandningsplats som det var fråga om i besvären hade beviljat bygglov för en flygplats enligt 85 § i luftfartslagen (1194/2009), hade Trafiksäkerhetsverket ansett att det var fråga om en flygplats som avses i luftfartslagen. För helikopterlandningsplatsen skulle således sökas också miljötillstånd. Vid tolkningen av frågan om flygplatsen representerade verksamhet som krävde tillstånd enligt miljöskyddsförordningen saknade det betydelse om verksamheten var yrkesmässig eller ofta förekommande.

Miljöskyddslagen (86/2000) 28 § 1 och 2 mom.

Miljöskyddsförordningen (169/2000) 1 § 1 mom. 12 b) punkten

Luftfartslagen (1194/2009) 2 § 16 punkten och 85 §

Ärendet har avgjorts av president Pekka Vihervuori, förvaltningsråden Tuomas Lehtonen, Mika Seppälä, Liisa Heikkilä och Janne Aer samt miljösakkunnigråden Mikael Hildén och Riku Vahala, Föredragande Liisa Selvenius-Hurme.