30.6.2015/1872

A hade med en laga kraft vunnen dom av tingsrätten dömts till sammanlagt 40 dagsböter för misshandel och skjutvapenbrott. A hade utsatt sin myndiga dotter för fysiskt våld genom att slå henne i ansiktet och ta stryptag på henne. Misshandeln hade gett dottern blåmärken och andra ytliga skador. Enligt tingsrättens dom var stryptaget inte kraftigt och hade inte förorsakat livsfara. Dottern hade i sin tur utövat fysiskt våld mot A genom att slå honom i ansiktet och bita honom. A hade också i strid med skjutvapenlagen innehaft en pistol utan behörigt tillstånd.

Med stöd av nämnda dom hade polisinrättningen återkallat de innehavs- och parallelltillstånd för skjutvapen som A beviljats.

Förvaltningsdomstolen konstaterade att misshandel och skjutvapenbrott i sig skulle betraktas som sådana i 67 § 2 mom. 1 och 2 punkten i skjutvapenlagen avsedda gärningar som gav rätt att återkalla innehavs- och parallelltillstånd för skjutvapen. Förvaltningsdomstolen ansåg dock att det med hänsyn till A:s förhållanden i sin helhet skulle ha varit oskäligt att återkalla tillstånden och ändrade därför beslutet om återkallande till en sådan varning som avses i 69 § i skjutvapenlagen.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att polisen hade prövningsrätt i ärenden som gällde återkallande och att ingen hade någon absolut rätt att inneha skjutvapen. Avgörandena i dessa frågor skulle träffas efter en sammantagen bedömning, där det utslagsgivande var prövningen av personens lämplighet. Härvid gällde det att beakta att syftet med möjligheten att återkalla tillstånd var att förhindra följder av att skjutvapen missbrukades. När saken bedömdes ur denna synvinkel skulle hänsyn tas särskilt till gärningens natur samt till hur klandervärd och allvarlig den var i förhållande till risken för missbruk av vapnet.

I ärendet hade inte framgått att A:s uppträdande före de händelser som hade medfört ovan nämnda straff eller därefter innan tillstånden återkallades skulle ha uppvisat sådana drag som skulle ge anledning att förmoda att han inte var lämplig att inneha skjutvapen. Vid en helhetsbedömning gällde det dock att ta hänsyn även till gärningens natur och den mycket betydande säkerhetsrisk som var förknippad med missbruk av skjutvapen. Ett enskilt misshandelsbrott utgjorde således i princip en tillräcklig grund för att återkalla tillstånd att inneha skjutvapen. Med hänsyn till hur stor denna risk var gällde det att bedöma saken med särskild vikt lagd vid den allmänpreventiva verkan av förebyggande åtgärder och tillämpad praxis. Med personliga förhållanden förknippade motskäl kunde därför i allmänhet inte motivera att man avstod från att återkalla tillståndet.

Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att det inte fanns tillräckliga grunder att ändra beslutet om återkallande av tillstånd till varning.

Skjutvapenlagen 67 § 2 mom. 1 och 2 punkten samt 69 §

Ärendet har avgjorts av förvaltningsråden Riitta Mutikainen, Tuomas Lehtonen, Mika Seppälä, Liisa Heikkilä och Janne Aer. Föredragande Hannele Klemettinen.