9.9.2015/2376

X:s kommun yrkade i förvaltningsdomstolen att V:s kommun, som sedermera hade slagits samman med Y:s stad, skulle åläggas att ersätta X:s kommun kostnaderna för A:s och B:s omhändertagande och placering i vård utom hemmet. Samtidigt hade X:s kommun i förvaltningsdomstolen yrkat att Z:s kommun skulle åläggas att ersätta kostnaderna för omhändertagande och placering i vård utom hemmet av C, som var ett yngre syskon till A och B.

Förvaltningsdomstolen avslog X:s kommuns ansökan om att Y:s stad skulle åläggas att ersätta X:s kommun kostnaderna för A:s och B:s omhändertagande och placering av vård utom hemmet. Däremot bestämde förvaltningsdomstolen att Z:s kommun var skyldig att ersätta X:s kommun för de kostnader som kommunen haft för vården av C utom hemmet.

Högsta förvaltningsdomstolen beviljade besvärstillstånd i saken till den del som X:s kommun i högsta förvaltningsdomstolen yrkade att Z:s kommun skulle åläggas att ersätta X:s kommun för de kostnader som X:s kommun haft för A:s och B:s omhändertagande och vård utom hemmet.

Enligt 69 § 1 mom. i förvaltningsprocesslagen behandlar förvaltningsdomstolarna tvister i vilka ett myndighetsavgörande söks på annat sätt än i fullföljdsväg och som gäller offentligrättslig betalningsskyldighet eller någon annan skyldighet eller rättighet som har sin grund i ett offentligrättsligt rättsförhållande samt tvister som gäller förvaltningsavtal och i vilka ett myndighetsavgörande söks på annat sätt än i fullföljdsväg (förvaltningstvistemål). Enligt 2 mom. i samma paragraf ska i en ansökan genom vilken ett förvaltningstvistemål anhängiggörs anges den åtgärd som yrkas samt grunderna för yrkandena. Enligt 73 § i förvaltningsprocesslagen gäller om förfarandet i ett förvaltningstvistemål i övrigt i tillämpliga delar vad förvaltningsprocesslagen stadgar om besvär.

Eftersom X:s kommun inte i förvaltningsdomstolen hade anfört något yrkande om att Z:s kommun skulle åläggas att ersätta X:s kommun för de kostnader som kommunen haft för vården av A och B utom hemmet, hade förvaltningsdomstolen inte kunnat avgöra saken till den del som det var fråga om denna grund för yrkandena. Enligt ovan nämnda bestämmelser i förvaltningsprocesslagen skulle förvaltningsdomstolen pröva saken i den omfattning och i förhållande till de kommuner som X:s kommun hade anfört i sin ansökan i förvaltningsdomstolen. Högsta förvaltningsdomstolen var inte heller behörig att som första instans pröva ett nytt yrkande i ett förvaltningstvistemål. X:s kommuns besvär avslogs därför.

Förvaltningsprocesslagen 69 och 73 §

Barnskyddslagen 16 a § 3 mom. och 40 §

Ärendet har avgjorts av president Pekka Vihervuori samt förvaltningsråden Hannele Ranta-Lassila, Eija Siitari, Outi Suviranta och Vesa-Pekka Nuotio. Föredragande Marja-Liisa Judström.