13.7.2016/3151

Migrationsverket hade avslagit två irakiska medborgares ansökan om asyl med hänvisning till att ansökningarna varit uppenbart ogrundade och krävt att sökandena omedelbart skulle återvända till Italien, där de hade beviljats status som alternativt skyddsbehövande. Till familjen hörde också två små barn.

Förvaltningsdomstolen ansåg att sökandena och deras barn var i behov av särskilt skydd. Förvaltningsdomstolen återvisade saken till Migrationsverket för ny handläggning och för utredning av om familjen i Italien skulle komma att erbjudas sådana förhållanden som var lämpliga med tanke på barnens ålder och om sökandena och deras barn kunde sändas tillbaka till Italien utan att där bli föremål för behandling som kränkte människovärdet. Bland de rättsnormer som förvaltningsdomstolen hade tillämpat hänvisade den till Europeiska människorättsdomstolens avgörande Tarakhel mot Schweiz samt till den EU-förordning som brukar kallas ansvarsbestämningsförordningen.

Migrationsverket överklagade förvaltningsdomstolens beslut hos högsta förvaltningsdomstolen. Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att eftersom sökandena i Italien hade beviljats status som alternativt skyddsbehövande, skulle ansvarsbestämningsförordningen inte tillämpas. Rättsfrågan var i stället om sökandenas ansökningar om internationellt skydd hade kunnat avslås som uppenbart ogrundade eller inte.

Sökandena hade anlänt till Finland från Italien, som var ett säkert asylland. När ansökan avgjordes hade det därför i princip varit möjligt att tillämpa 101 § 3 mom. i utlänningslagen.

Presumtionen att ett land är ett säkert asylland är emellertid inte sådan att den inte skulle kunna omkullkastas. Nästa fråga som skulle besvaras var därför om sökandena och deras barn kunde sändas tillbaka till Italien utan att där bli föremål för sådan omänsklig behandling som avses i artikel 3 i Europeiska människorättskonventionen eller sådan behandling som avses i 147 § i utlänningslagen.

Parterna hade hävdat att förbudet mot tillbakasändning inte kunde tillämpas och till stöd för detta anfört grunder som hänförde sig till den otrygghet som de upplevt i Italien och särskilt till de bristfälliga allmänna förhållandena för personer som beviljats internationellt skydd i Italien. Båda föräldrarna hade i Italien beviljats status som alternativt skyddsbehövande. Detta garanterade dem sådana rättigheter i Italien som bestäms i skyddsgrundsdirektivet, däribland rätt att anlita den offentliga sektorns tjänster. Deras ställning kunde inte jämföras med ställningen för de asylsökande som första gången anländer till en plats inom Europeiska unionen. Enbart den omständigheten att deras ekonomiska ställning eller sociala levnadsförhållanden kunde försämras avsevärt i jämförelse med motsvarande ställning och förhållanden i Finland var inte en tillräcklig grund för att anse att de skulle bli utsatta för omänsklig behandling i Italien. Inga med deras individuella situation eller barnens bästa förknippade omständigheter tydde på att det skulle strida mot förbudet mot tillbakasändning att sända dem tillbaka till Italien. Migrationsverket hade kunnat avslå ansökningarna med hänvisning till att de var uppenbart ogrundade. Förvaltningsdomstolens beslut upphävdes och Migrationsverkets avgörande fastställdes som slut i ärendet.

Finlands grundlag 9 § 4 mom.

Europeiska människorättskonventionen artikel 3

Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artiklarna 4, 18 och 19

Rådets direktiv 2005/85/EG om miniminormer för medlemsstaternas förfaranden för beviljande eller återkallande av flyktingstatus (det s.k. förfarandedirektivet) artikel 25.2 a och 25.2 d samt artikel 26

Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/32/EU om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd (det så kallade omarbetade förfarandedirektivet), artikel 33.2 a och artikel 35

Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande, och för innehållet i det beviljade skyddet (det s.k. omarbetade skyddsgrundsdirektivet) kapitel VII

Utlänningslagen 6 § 1 mom., 99 § (301/2004), 101 § 3 punkten (973/2007) och 147 §

Europeiska människorättsdomstolens domar i målen Saadi mot Italien 28.2.2008, N. mot Förenade konungariket 27.5.2008 och M.S.S. mot Belgien och Grekland 21.1.2011

Europeiska människorättsdomstolens beslut i målet Mohammed Hussein mot Nederländerna och Italien 2.4.2014

Ärendet har avgjorts av förvaltningsråden Matti Pellonpää, Anne E. Niemi, Sakari Vanhala, Janne Aer och Petri Helander. Föredragande Hannele Klemettinen.