22.8.2016/3458

I en ansökan om omhändertagande och placering av barn i vård utom hemmet, som en socialarbetare i ledande ställning hade lämnat till förvaltningsdomstolen, hade konstaterats att de berörda inte hade kunnat höras om ansökan, eftersom familjens vistelseort var okänd och man inte hade fått kontakt med den. Förvaltningsdomstolen hade gett barnets vårdnadshavare tillfälle att ge en skriftlig förklaring. Den ena vårdnadshavaren hade i en förklaring, som lämnats till förvaltningsdomstolen, meddelat att vårdnadshavaren motsatte sig att barnet omhändertogs. Förvaltningsdomstolen hade avslagit socialarbetarens ansökan på den grunden att den kommunala tjänsteinnehavaren enligt 43 § 1 mom. i barnskyddslagen hade haft behörighet att besluta om omhändertagande av barnet och därtill ansluten vård utom hemmet trots att barnets vårdnadshavare inte hade kunnat nås för att höras i ärendet. Förvaltningsdomstolen ansåg bland annat att den var hindrad att pröva ärendet trots att vårdnadshavaren hade meddelat att han motsatte sig omhändertagandet, eftersom meddelandet hade lämnats till förvaltningsdomstolen, inte i ett tidigare skede av handläggningen.

Enligt 43 § 1 mom. i barnskyddslagen fattas ett beslut om omhändertagande och därtill ansluten vård utom hemmet av en tjänsteinnehavare inom socialvården, om vårdnadshavaren eller ett barn som fyllt 12 år inte motsätter sig omhändertagandet och den därtill anslutna placeringen i vård utom hemmet. I 2 mom. i samma paragraf föreskrivs att om barnets vårdnadshavare eller ett barn som fyllt 12 år motsätter sig omhändertagandet eller den därtill anslutna placeringen i vård utom hemmet, avgörs ärendet av förvaltningsdomstolen på ansökan av tjänsteinnehavaren.

Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att eftersom barnets vårdnadshavare i sin förklaring till förvaltningsdomstolen hade meddelat att han motsatte sig omhändertagandet, hade behörigheten att avgöra om barnet skulle omhändertas och placeras i vård utom hemmet övergått till förvaltningsdomstolen. En i 43 § 1 mom. i barnskyddslagen avsedd och i 13 § 2 och 3 mom. i samma lag närmare angiven tjänsteinnehavare hade således inte längre behörighet att fatta beslut om omhändertagandet och placeringen. Huruvida tjänsteinnehavaren innan vårdnadshavaren hade lämnat sin förklaring till förvaltningsdomstolen hade haft nämnda behörighet eller inte saknade betydelse för bedömningen av förvaltningsdomstolens behörighet vid den tidpunkt när förvaltningsdomstolen fattade sitt beslut. Förvaltningsdomstolen hade inte på de grunder som den anfört kunnat avslå den ansökan om omhändertagande av barnet och placering av barnet i vård utom hemmet som varit anhängig i förvaltningsdomstolen, varför förvaltningsdomstolens beslut skulle upphävas och saken återvisas till förvaltningsdomstolen för ny handläggning.

Barnskyddslagen 43 § 1 och 2 mom.

Ärendet har avgjorst av förvaltningsråden Matti Halén, Alice Guimaraes-Purokoski, Outi Suviranta, Heikki Harjula och Maarit Lindroos. Föredragande Helmi Lajunen.