13.6.2017/2863

A hade av tingsrätten konstaterats skyldig till mord och som otillräknelig lämnats utan straffpåföljd samt förpassats till psykiatrisk sjukhusvård oberoende av sin vilja. Eftersom maximistraffet för brottet var livstids fängelse förelåg en i 149§ 1 mom. 2 punkten i utlänningslagen avsedd grund för utvisning. Dessutom förelåg en i 3 punkten avsedd grund, eftersom A genom sitt beteende hade visat sig utgöra en fara för den allmänna säkerheten.

I saken hade utretts att A kunde erhålla tillräcklig psykiatrisk vård i sitt hemland Turkiet. I ärendet hade inte framkommit i 147 § i utlänningslagen avsedda skäl som skulle ha påverkat bedömningen av förbudet mot tillbakasändning och som hade hindrat en utvisning av ändringssökanden till sitt hemland på grund av hans hälsotillstånd eller andra individuella orsaker.

De juridiska förutsättningarna i enlighet med utlänningslagen för en utvisning av A till Turkiet hade avgjorts genom högsta förvaltningsdomstolens beslut. Genom beslutet hade inte fattats och kunde inte fattas beslut gällande avslutande av den psykiatriska vården oberoende av patientens vilja och utskrivning från sjukhuset i enlighet med stadgandena i mentalvårdslagen.

Utlänningslagen 146 § och 147 §, 147 a 1 mom., 149 § 1 mom. 2 och 3 punkten samt 150 § 1 och 2 mom.