17.11.2017/5922

Barnet hade år 2006 vid två års ålder blivit omhändertaget och hade placerats utom hemmet i familjevård hos en fosterfamilj. Platsen för vård utom hemmet hade i mars 2015 ändrats till en barnskyddsanstalt på grund av barnets eget beteende och kraftlöshet hos fosterföräldrarna. Platsen för vård utom hemmet ändrades efter detta med beslut av den ledande socialarbetaren tillbaka till den långvariga fosterfamiljen, så att barnet flyttade tillbaka till fosterfamiljen i slutet av maj 2015. Den ledande socialarbetaren avslog på våren 2016 barnets mors ansökan om avslutande av omhändertagandet.

Förvaltningsdomstolen avgjorde med ett beslut besvären över de två besluten som fattats av den ledande socialarbetaren. Förvaltningsdomstolen upphävde beslutet som gällde ändring av platsen för vård utom hemmet från barnskyddsanstalten tillbaka till den långvariga fosterfamiljen. Förvaltningsdomstolen ansåg att under de ifrågavarande omständigheterna borde barnskyddsmyndigheten ha utrett omständigheterna även hos modern innan platsen för vård utom hemmet ändrades tillbaka till fosterfamiljen. Förvaltningsdomstolen förkastade besvären gällande avslutande av omhändertagandet, men upphävde beslutet gällande platsen för vård utom hemmet och bestämde att det omhändertagna barnet placeras hos sin mor.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att en placering av ett omhändertaget barn i hemmet enligt 49 § 3 momentet i barnskyddslagen var ett särskilt arrangemang som var begränsat till vissa situationer och som i regel var möjligt endast när barnets återgång till hemmet förbereds efter en placering utom hemmet. Tjänsteinnehavaren hade således inte en allmän skyldighet att separat utreda förhållandena i barnets hem före ett beslut om ändring av platsen för vård utom hemmet. Kravet att utreda förhållandena i hemmet kunde i det ifrågavarande ärendet anses vara för tidigt påkommet eftersom förberedelser för barnets återgång till hemmet inte hade vidtagits. Vid valet av platsen för vård utom hemmet skulle uppmärksamhet ägnas i första hand åt grunderna som nämns i 50 § i barnskyddslagen så som grunderna för omhändertagandet och barnets behov, upprätthållandet av barnets nära mänskliga relationer samt kontinuiteten i vården. Det var för barnets bästa att ändra platsen för vård utom hemmet tillbaka till den långvariga fosterfamiljen.

Avslutande av omhändertagandet och barnets återgång till hemmet förutsatte noggranna förberedelser. Vid förberedelserna ska uppmärksamhet fästas vid det omhändertagna barnets förmåga att tåla förändringar, hans särskilda behov att upprätthålla trygga och varaktiga mänskliga relationer samt en bedömning av hur avslutande av omhändertagandet inverkar på barnets utveckling. Med beaktande av barnets situation var det inte sannolikt att omhändertagandet skulle avslutas inom en nära framtid i den bemärkelsen att det hade funnits förutsättningar enligt 49 § 3 momentet i barnskyddslagen att placera barnet i hemmet.

Högsta förvaltningsdomstolen upphävde förvaltningsdomstolens beslut till den del förvaltningsdomstolen hade upphävt tjänsteinnehavarens beslut gällande ändring av platsen för vård utom hemmet samt till den del förvaltningsdomstolen i ärendet som gällde avslutande av omhändertagandet hade bestämt att barnet skulle placeras i hemmet. Tjänsteinnehavarens beslut i ärendet förblev därmed i kraft.

Barnskyddslagen 4 § 2 momentet, 47 § 1–3 momenten, 49 § 3 momentet och 50 §

Ärendet har avgjorts av justitieråden Eija Siitari, Outi Suviranta, Maarit Lindroos, Taina Pyysaari och Kirsti Kurki-Suonio. Föredragande Annina Nieminen.