29.12.2017/6928

Asylsökanden var en afghansk medborgare som bott länge i Iran. Sökanden hade som skyddsgrund i sin ansökan om internationellt skydd uppgett hot från en inflytelserik privatperson från Kabul i Afghanistan. Asylsökanden hade medan han bodde i Iran haft ett förhållande med den ifrågavarande privatpersonens hustru.

Migrationsverket hade prövat ändringssökandens asylansökan i förhållande till hans hemland Afghanistan. Migrationsverket hade i samband med prövningen av asylansökan gjort riskbedömningen i förhållande till Afghanistan i allmänhet och ansett att ändringssökanden skulle ha haft möjlighet att bo på ett lugnare område i landet, som t.ex. i Kabul.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att riskbedömningen måste göras skilt från fall till fall och riskbedömningen i samband med återvändande inbegriper bland annat den sökandes verkliga destination i ifrågavarande land. I det aktuella fallet var ändringssökanden från Kabul i Afghanistan. Han hade därifrån vid sex års ålder med sina föräldrar flyttat till Iran. Ändringssökanden hade inte besökt Afghanistan efter att han flyttat därifrån. Migrationsverket borde därför ha gjort riskbedömningen i förhållande till Kabul och inte till Afghanistan i allmänhet. Då förvaltningsdomstolen hade gjort riskbedömningen i förhållande till Kabul hade beslutet inte i detta skede baserat sig på en felaktig riskbedömning.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att enligt den landinformation som förvaltningsdomstolen hänvisat till i sitt beslut och som fortfarande skulle anses aktuell, kunde ett brytande av traditionella moralregler orsaka häftiga reaktioner i den afghanska kulturen. Migrationsverket har i sitt utlåtande konstaterat att verket inte har anledning att betvivla det inflytande den för hotet utpekade privatpersonen har i Kabul.

Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att det hot som riktade sig mot ändringssökanden inte var i 87 § i utlänningslagen avsedd förföljelse. Ändringssökanden kunde följaktligen inte beviljas asyl. Med hänvisning till alternativt skydd ansåg högsta förvaltningsdomstolen det inte uteslutet att den ifrågavarande personen pga sitt inflytande skulle kunna utsätta ändringssökanden för allvarlig fara i Kabul utan att ändringssökanden skulle kunna få myndighetsskydd mot hotet. Enligt den utredning som erhållits i ärendet var det ytterst sannolikt att en sådan fara skulle uppstå. På dessa grunder ansåg högsta förvaltningsdomstolen det tillräckligt utrett att ändringssökanden i Kabul skulle utsättas för en verklig risk att lida allvarlig skada i enlighet med 88 § 1 mom. 1 och 2 punkterna. Det skulle trots det ännu utredas om ändringssökanden kunde vistas i någon annan del av Afghanistan utan nämnda risk för allvarlig skada.

Högsta förvaltningsdomstolen upphävde Migrationsverkets och förvaltningsdomstolens beslut och återvisade ärendet till Migrationsverket för ny prövning för att bedöma möjligheterna till intern flykt i enlighet med 88 e § i utlänningslagen.

Utlänningslagen 87 § 1 mom., 87 a § 1 mom., 87 b § 1 och 2 mom., 88 § 1 mom., 88 b §, 88 e § och 147 §

Ärendet har avgjorts av justitieråden Janne Aer, Tuomas Kuokkanen, Mikko Puumalainen, Anne Nenonen och Pekka Aalto. Föredragande Juuso Peltonen.