29.12.2017/6937

Migrationsverket hade avslagit ansökan till den del det gällde uppehållstillstånd för arbetstagare med hänvisning till att sökanden äventyrade allmän ordning och säkerhet samt Finlands internationella förbindelser på det sätt som avses i 36 § 1 momentet i utlänningslagen. I Migrationsverkets beslut nämndes att Skyddspolisen givit ett utlåtande i ärendet, enligt vilket sökanden kunde anses utgöra en fara för Finlands allmänna ordning och interna säkerhet.

Förvaltningsdomstolen hänvisade i sitt beslut till ändringsökandens eventuella bakgrund som soldat i Tunisiens armé samt Skyddspolisens utlåtande och konstaterade att Migrationsverket med stöd av 36 § 1 momentet i utlänningslagen hade kunnat avvisa uppehållstillståndsansökan.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att för att tillgodose kraven enligt 13 artikeln i Europeiska människorättskonventionen samt 21 § i grundlagen ska förvaltningsdomstolen pröva om det i ärendet har uppnåtts en rättvis balans mellan individens rättigheter och det allmänna intresset, dvs. allmän ordning och statens säkerhet. Av Europeiska människorättsdomstolens rättspraxis framgår att rätten att ta del av allt de relevanta material som lagts fram vid rättegången inte är absolut, men den olägenhet som begränsningen av denna rätt medför parten bör minimeras vid rättegången. Om material undantas från partsoffentligheten i den nationella säkerhetens namn ska domstolen pröva myndighetens beslutsfattande för att försäkra att beslutfattandet uppfyller lämpliga krav. Även EU-domstolen samt högsta förvaltningsdomstolen och högsta domstolen har bifallit motsvarande principer i sin rättspraxis.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att förvaltningsdomstolen i sitt beslut gällande uppehållstillstånd för arbetstagare hade hänvisat till Skyddspolisens utlåtande utan att ha granskat de omständigheter och den utredning som låg till grund för utlåtandet. Eftersom förvaltningsdomstolen inte hade granskat grunderna till Skyddspolisens utlåtande hade förvaltningsdomstolen inte kunnat pröva om slutsatserna som framgick av utlåtandet var grundade. Förvaltningsdomstolen hade därmed inte heller kunnat pröva om de grunder gällande det allmänna intresset samt allmän ordning och nationell säkerhet som framgick av utlåtandet hade varit tillräckligt vägande i förhållande till individens intressen för att motivera att uppehållstillståndet avvisades.

Högsta förvaltningsdomstolen ansåg på ovan nämnda grunder med hänvisning till 33 § i förvaltningsprocesslagen att förvaltningsdomstolen inte hade sett till att ärendet som gällde uppehållstillstånd hade blivit utrett i den utsträckning som behövdes för att pröva ärendet. Därför upphävdes förvaltningsdomstolens beslut till den del det gällde uppehållstillstånd för arbetstagare, avvisning och inreseförbud och ärendet återvisades till förvaltningsdomstolen för ny prövning. Högsta förvaltningsdomstolen har inte till någon del avgjort frågan som gäller partens rätt att ta del av utredningen som hänför sig till Skyddspolisens utlåtande. Förvaltningsdomstolen ska avgöra detta efter att ha tagit del av utredningen.

Europeiska människorättsdomstolen 13 artikeln

Grundlagen 21 §

Förvaltningsprocesslagen 33 §

Europeiska människorättsdomstolens dom i ärendet Regner v. Tjeckien 19.9.2017

Europeiska unionens domstols dom C-300/11, ZZ v. Förenade kungariket, 4.6.2013

HFD 2007:48

HD 2016:20

Ärendet har avgjorts av justitieråden Janne Aer, Petri Helander, Mikko Puumalainen, Anne Nenonen och Pekka Aalto. Föredragande Jenny Rebold.