5.3.2018/995

Tjänsteinnehavaren som lydde under samkommunens individsektion hade beslutat att av den gravt handikappade A återkräva kostnaderna som hade uppstått på grund av resor som överstigit de färdtjänstresor som beviljats åt A enligt lagen om service och stöd på grund av handikapp. Samkommunens individsektion hade avslagit A:s rättelseyrkande över beslutet.

A anförde besvär över sektionens beslut hos förvaltningsdomstolen som på grund av besvären bad individsektionen att avge yttrande. I sin begäran om yttrande konstaterade förvaltningsdomstolen att ärendet kan komma att prövas som ett förvaltningstvistemål. I sitt yttrande ansåg sektionen att A ska ersätta kostnaderna för resorna till den del de överstiger den färdtjänst som beviljats åt A. Förvaltningsdomstolen avslog A:s besvär utan att pröva dem i sak. Samtidigt ansåg förvaltningsdomstolen att sektionen yrkat att A:s ersättningsskyldighet fastställs, prövade ärendet som ett förvaltningstvistemål och biföll sektionens yrkande.

I lagen om service och stöd på grund av handikapp ingår inte bestämmelser om återkrav av kostnader. Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att det i ärendet som gällde återkrav därför var fråga om en offentligrättslig betalningsskyldighet som enligt 69 § i förvaltningsprocesslagen anhängiggörs genom ansökan som ett förvaltningstvistemål, om vilket samkommunen inte ensidigt kunnat besluta på ett rättsligt bindande sätt med sitt förvaltningsbeslut. Tjänsteinnehavarens och sektionens beslut innehöll inte ett avgörande enligt vilket A hade varit skyldig att ersätta kostnaderna för överskridande av de beviljade färdtjänstresorna. Eftersom de nämnda besluten inte heller kunde överklagas skulle förvaltningsdomstolen ha bordat avvisa A:s besvär utan att pröva dem i sak.

Det var fråga om ett ärende som av en enskild part inletts som besvär hos förvaltningsdomstolen. Förvaltningsdomstolen hade utan att det gjorts en uttrycklig ansökan tagit ärendet till prövning som ett förvaltningstvistemål. Myndigheten som avgivit yttrande hade blivit ansökande i ärendet och som dennes motpart var den enskilda parten som hade anfört besvär hos förvaltningsdomstolen. Högsta förvaltningsdomstolen ansåg med hänsyn till förvaltningstvistemålets processuella karaktär som ett sekundärt rättsmedel i förhållande till sökande av ändring genom besvär, att ett motyrkande som framförts av motparten till den som sökt ändring inte i princip kan anses utgöra en förvaltningstvistemålsansökan i ett ärende som inletts av motparten. Det hade varit fråga om sektionens ställningstagande med anledning av A:s besvär och inte en ansökan om inledande av ett i 69 § förvaltningsprocesslagen avsett förvaltningstvistemål. Förvaltningsdomstolens beslut i förvaltningstvistemålet skulle upphävas och undanröjas.

Socialvårdslagen 54 §

Förvaltningsprocesslagen 5 § 1 mom., 34 § 1 mom., 51 § 2 mom. och 69 §

Ärendet har avgjorts av president Pekka Vihervuori samt justitieråden Irma Telivuo, Mikko Pikkujämsä, Timo Räbinä och Leena Romppainen. Föredragande Anna Heikkilä.