HFD:2013:163

X hade i en ansökan om förvaltningstvångsåtgärder med stöd av miljöskyddslagen yrkat att försvarsmakten omedelbart skulle förbjudas att skjuta med tungt artilleri på ön Sandhamn i Helsingfors stad. Med anledning av X:s ansökan gav NTM-centralen försvarsmakten ett föreläggande att ansöka om miljötillstånd för skjutbanorna på Sandhamn och beskjutningen med tungt artilleri där.

Försvarsmakten anförde besvär över beslutet hos den regionala förvaltningsdomstolen, som med anledning av besvären upphävde föreläggandet till den del som NTM-centralen hade bestämt att försvarsmakten skulle ansöka om tillstånd för beskjutningen med tungt artilleri. Förvaltningsdomstolen konstaterade att beskjutningen inte förorsakade sådant oskäligt besvär som avses i 17 § i lagen angående vissa grannelagsförhållanden och att det således inte var nödvändigt att ansöka om tillstånd för denna verksamhet.

Högsta förvaltningsdomstolen prövade de besvär över förvaltningsdomstolens beslut som anförts av bland annat miljövårdsnämnden i Helsingfors, trots att nämnden inte hade använt sig av sin rätt att med stöd av 92 § i miljövårdslagen anhängiggöra ärendet. Nämndens besvär skulle dock prövas när man beaktade hur många som var bosatta på influensområdet för bullret från beskjutningen och den utredning som presenterats om bullerstyrkan, samt att miljövårdsnämnden inte hade beretts tillfälle att uttala sig om X:s ansökan och att nämnden i egenskap av kommunal miljövårdsmyndighet med anledning av hur ärendet avgjorts i förvaltningsdomstolen i syfte att bevaka allmänt miljöskyddsintresse hade intresse att till ovan nämnda delar få överklaga förvaltningsdomstolens beslut.

Vid bedömningen av huruvida verksamheten kunde medföra sådant oskäligt besvär som avses i 17 § 1 mom. i lagen angående vissa grannelagsförhållanden gällde det att ta ställning till huruvida den nuvarande verksamheten på Sandhamn och de förändrade förhållandena på området där besväret förorsakas var sådana att olägenheten av verksamheten kunde betraktas som sedvanlig olägenhet på nämnda område. Härvid gällde det att utöver styrkan hos det buller som beskjutningen med tungt artilleri förorsakade även lägga vikt vid bullrets art, platsen där verksamheten var förlagd, storleken av det område som stördes av bullret och antalet personer som upplevde sig störda av det samt den omständigheten att verksamheten var förlagd till en plats som låg mycket nära ett tätt bebyggt område i en stad. På basis av en bedömning av den betydelse som dessa omständigheter hade i detta enskilda fall upphävde högsta förvaltningsdomstolen förvaltningsdomstolens beslut till den del som förvaltningsdomstolen hade upphävt NTM-centralens beslut att förelägga försvarsmakten att ansöka om miljötillstånd för beskjutningen med tungt artilleri. Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att miljötillstånd skulle krävas även för beskjutning med tungt artilleri, eftersom verksamheten i det aktuella fallet kunde föranleda sådant oskäligt besvär som avses i 17 § 1 mom. i lagen angående vissa grannelagsförhållanden, varför miljötillstånd skulle sökas enligt 28 § 2 mom. 3 punkten i miljöskyddslagen.

Europeiska människorättskonventionen artikel 8

Miljöskyddslagen 2 § 3 mom., 22 § 1 mom., 28 §, 35 § 4 mom., 84 § 1 mom., 91 §, 92 § 1 mom. och 97 §

Lagen angående vissa grannelagsförhållanden 17 §

Miljöskyddsförordningen 1 § 1 mom. 14 a punkten och 4 b §