HFD:2013:173

Regionförvaltningsverket hade med stöd av vattenlagen (264/1961) beviljat ett företag tillstånd att bygga och driva ett kraftverk samt tillstånd till vattenreglering.

Förvaltningsdomstolen hade på besvär av de skadelidande upphävt beslutet. I skälen till beslutet hade förvaltningsdomstolen anfört bland annat att vid handläggningen av ett ärende om vilket bestäms i vattenlagen är de tillstånd till undantag och avvikelse från skydd som avses i 48 § och 49 § i naturvårdslagen processförutsättningar, varför ärendet inte kunde avgöras utan ett sådant beslut om tillstånd som avses i nämnda paragrafer.

Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att man från fall till fall måste avgöra om det är så att ett myndighetsbeslut inte kan fattas utan ett föregående beslut om tillstånd till undantag eller avvikelse enligt naturvårdslagen. Faktorer som ska beaktas när frågan avgörs är bland annat innehållet i begreppen fridlysning och skydd enligt naturvårdslagen, det innehåll som ett ansökt tillstånd om undantag eller avvikelse eventuellt kommer att ha, projektets art och hur omfattande prövningsrätt myndigheten har när den fattar sitt beslut.

Vid handläggningen av ett tillståndsärende som avses i vattenlagen kan man i och för sig försäkra sig om att naturvårdslagen iakttas genom att med stöd av 1 kap. 23 c § i vattenlagen ställa tillståndsvillkor som förbjuder tillståndshavaren att med stöd av tillståndet vidta åtgärder förrän den myndighet som avses i naturvårdslagen med ett beslut som har vunnit laga kraft har beviljat ett sådant tillstånd till undantag eller avvikelse som eventuellt behövs, eller alternativt konstaterat att detta inte behövs. Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att det inte var motiverat att på det sätt som förvaltningsdomstolen hade nämnt i sitt beslut betrakta ett tillstånd till undantag som avses i 48 § 2 mom. i naturvårdslagen eller till avvikelse som avses i 49 § 3 mom. i samma lag som en förutsättning för att en ansökan om vilken bestäms i vattenlagen ska kunna avgöras. Som stöd för detta beslut hänvisade högsta förvaltningsdomstolen till att det inte finns några bestämmelser om hur å ena sidan ett ärende som gäller undantag eller avvikelse enligt naturvårdslagen och å andra sidan ett tillståndsärende enligt vattenlagen förhåller sig till varandra i den meningen att avgörandet av det ena av dessa skulle vara en förutsättning för avgörandet av det andra. Vidare hänvisade högsta förvaltningsdomstolen till omständigheter som hänför sig till bedömningen av ersättningsskyldighet enligt 53 § i naturvårdslagen, till den tid som det tillståndsförfarande som det nu var fråga om och den påföljande rättegången hade tagit i anspråk samt till att tillståndsansökan i detta mycket digra ärende redan hade avgjorts i första instans.

Inte heller den intressejämförelse som regionförvaltningsverkets utfört enligt vattenlagen kunde anses ha varit bristfällig på den grunden att den genomförts utan att några beslut av ovan nämnd art om undantag eller avvikelse hade presenterats.

Vattenlagen (264/1961) 1 kap. 23 c §, 2 kap. 3 § 1 mom. och 6 § 2 mom., 3 kap. 2 § 1 och 2 mom., 3 § 1 och 2 mom. samt 8 §, 8 kap. 1 § 1 mom., 2 § 1 mom. samt 6 och 10 §, 16 kap. 5 § 1 mom., 21 § 1 och 2 mom. samt 23 § 1 och 2 mom.

Naturvårdslagen 3 §, 42 § 1 och 2 mom., 47 § 1–3 mom., 48 § och 49 § 3 mom.

Naturvårdsförordningen 20 och 22 § samt bilagorna 3 (a) och 4

Habitatdirektivet (92/43/ETY) artikel 13.1, 13.2 och 16.1 samt bilaga IV (b)