HFD:2013:191

HFD hade att avgöra om en beställare kunde påföras försummelseavgift enligt lagen om beställarens utredningsskyldighet och ansvar vid anlitande av utomstående arbetskraft (beställaransvarslagen), när beställaren visserligen hade fullgjort den utredningsskyldighet om vilken bestäms i beställaransvarslagen genom att av sin estniska underentreprenör se till att få E 101/A1 -intyg för vissa av underentreprenörens anställda innan underentreprenadavtalet ingicks eller arbetet påbörjades, men på beställarens arbetsplatser även hade arbetat sådana anställda hos underentreprenören som saknade detta intyg. Underentreprenadavtalet gällde manuellt arbete i en arbetskraftsintensiv bransch och de anställda kunde bytas ut under tiden mellan det att avtalet ingicks och arbetet inleddes samt även under entreprenaden.

Vid bedömningen av saken beaktades att den i beställaransvarslagen avsedda försummelseavgiften var en ekonomisk påföljd av straffkaraktär som grundlagsutskottet statsförfattningsrättsligt jämställt med straffrättsliga påföljder.

Beställaren ansågs inte ha uppfyllt sin skyldighet att i förväg utreda de omständigheter om vilka bestäms i beställaransvarslagen, då beställaren, trots sin kännedom om att det var fråga om en arbetskraftsintensiv bransch där underentreprenörens anställda kunde bytas ut, inte i avtalet med underentreprenören hade noterat att underentreprenören till följd av omsättningen bland sina anställda behövde skaffa E 101/A1 -intyg också för sina nya anställda. I avtalen hade inte heller tagits in något resolutivt villkor för den eventualiteten att underentreprenören skulle försumma sin skyldighet att skaffa E 101/A1 -intyg för sådana anställda som inledde sitt arbete hos underentreprenören under avtalsperioden.

En inskränkande tolkning av den utredningsskyldighet om vilken föreskrivs i beställaransvarslagen skulle innebära att en underentreprenör i situationer av ovan nämnd art kunde nöja sig med att när avtalet ingås eller innan arbetet inleds visa fram E 101/A1-intyg endast för de anställda som då inleder sitt arbete hos underentreprenören. I situationer där anställda byts ut skulle detta öppna möjligheter att kringgå väsentliga skyldigheter om vilka bestäms i beställaransvarslagen.

HFD hade också att avgöra om beställaren hade försummat den utredningsskyldighet om vilken bestäms i beställaransvarslagen genom att inte se till att av sin estniska underentreprenör få ett intyg om betalda skatter, när underentreprenören ungefär en månad innan underentreprenadavtalet ingicks hade införts i det finska förskottsuppbördsregistret och innan avtalet ingåtts hade visat upp ett intyg över betalda skatter, som skattemyndigheterna i underentreprenörens hemland hade utfärdat.

Trots att underentreprenören bara en mycket kort tid innan underentreprenadavtalet ingicks hade införts i det finska förskottsuppbördsregistret, borde beställaren innan avtalet med underentreprenören ingicks ha sett till att få ett sådant intyg över betalda skatter som avses i 5 § 1 mom. 3 punkten i beställaransvarslagen. Utredningsskyldigheten i 5 § 1 mom. i beställaransvarslagen gäller alla de utredningar och intyg som avses i 1–5 punkterna i nämnda lagrum. När det gällde ett enskilt intyg eller en enskild utredning, kunde beställaren inte genom att hänvisa till sådan trovärdighet som avses i 5 § 4 mom. 4 punkten i nämnda lag med framgång hävda att det fanns orsak att göra undantag från utredningsskyldigheten.

Lagen om beställarens utredningsskyldighet och ansvar vid anlitande av utomstående arbetskraft (1233/2006), 1 §, 2 § 1 mom. 2 punkten, 5 § 1 mom. 3 och 4 punkten, 2, 4 och 5 mom., 9 § 1 mom. 1 punkten samt 2 mom. (1052/2010) och 3–4 mom.