HFD:2014:191

A Ab bedrev indrivning av fordringar och var mervärdesskattskyldig för denna verksamhet. A Ab tillhandahöll ytterligare en sådan tjänst för sina kunder där kunden överförde sin fordran jämte alla med den förknippade rättigheter på A Ab. I dessa fall drevs fordran in i A Ab:s namn och A Ab svarade för indrivningskostnaderna. Om indrivningen lyckades, redovisade A Ab till kunden en i ett avtal med kunden överenskommen andel av det influtna beloppet, till exempel 60 procent av det influtna skuldkapitalet. Frågan gällde om A Ab skulle betala mervärdesskatt på nämnda verksamhet.

Det var inte fråga om en sådan situation som avses i unionens domstols dom i målet C-93/10, GFKL Financial Services, där aktören köpte obetalda fordringar på egen risk och till ett pris som understeg fordringarnas nominella värde och betraktades som deras gängse värde. I stället ansågs det vara fråga om en särskild form av tjänst avseende indrivning av fordringar. Genom denna tjänst befriades kunden från indrivningen av fordran och de kostnader som detta medförde, på det sätt som avsesågs i unionens domstols dom i målet C-305/01, MKG-Kraftfahrzeuge-Factoring. A Ab skulle betala mervärdesskatt för det vederlag som bolaget fått för försäljningen av tjänsten. A Ab:s besvär avslogs. I högsta förvaltningsdomstolen var det fråga om hur vederlaget skulle bestämmas.

Skatteförvaltningens förhandsavgörande för tiden 22.5.2013–31.12.2014.

Mervärdesskattelagen 1 § 1 mom. 1 punkten, 18 § 2 mom., 41 §, 42 § 1 mom. 2 och 6 punkten och 3 mom. samt 73 § 1 mom.

Direktivet om ett gemensamt system för mervärdesskatt 2006/112/EG artiklarna 1. c, 9.1 och 135.1.d

Unionens domstols domar i målen C-93/10 DFKL Financial Services och C-305/01, MKG-Kraftfahrzeuge-Factoring