HFD:2015:72

Kommunfullmäktige i en kommun hade beslutat sälja vissa kommunägda fastigheter till detaljhandelsföretaget A för en köpeskilling om 9,5 miljoner euro. Fastighetsförsäljningen hörde samman med ett arrangemang som syftade till att en stor detaljhandelsenhet skulle byggas i kommunen. Förutom fastighetsförsäljningen omfattade arrangemanget även andra avtal, i vilka man kommit överens bland annat om på vilka villkor företaget B, som bedrev täkt av stensubstanser på det område där detaljhandelsenheten skulle byggas, var villigt att flytta från området.

Enligt villkoren för den fastighetsförsäljning som kommunfullmäktige samtyckt till var drygt hälften av köpeskillingen för fastigheten villkorlig köpeskilling, så kallad tilläggsköpeskilling. Betalningen av tilläggsköpeskillingen till kommunen var kopplad till de ersättningar som företaget A eventuellt skulle bli skyldigt att betala till företaget B enligt avtalen mellan dessa två företag. Ersättningarna var av central betydelse för att de villkor skulle uppfyllas på vilka företaget B var villigt att flytta från området. De ersättningar som företaget B eventuellt skulle få minskade den tilläggsköpeskilling som företaget A var skyldigt att betala till kommunen.

I högsta förvaltningsdomstolen var det i första hand fråga om huruvida kommunfullmäktiges beslut hade fattats i felaktig ordning av den anledningen att kommunen inte hade utrett om unionens regelverk om statligt stöd var tillämpligt på arrangemanget till den del som det var fråga om ersättningarna till företaget B. Till denna del gällde det att avgöra om kommunfullmäktiges beslut beträffande kalkyleringsgrunden för tilläggsköpeskillingen var en åtgärd som kunde betraktas som sådant statligt stöd till företaget som avses i artikel 107.1 SEUT.

Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att man vid bedömningen av om regelverket om statligt stöd blev tillämpligt skulle beakta alla omständigheter i saken och det sammanhang i vilket ersättningen till företaget B hade betalats enligt avtalen mellan de enskilda företagen. Trots att ersättningen i första hand betalades av det enskilda företaget A, finansierades ersättningen de facto med den köpeskillingsfordran som kommunen hade på företaget A med anledningen av fastighetsförsäljningen. Genom sitt beslut om fastighetsförsäljningen hade kommunfullmäktige på ett bindande sätt beslutat använda ifrågavarande kommunala medel för nämnda ändamål.

Med stöd av kommunfullmäktiges beslut eller den övriga utredning som lämnats i ärendet kunde det inte uteslutas att det var fråga om en i artikel 107.1 i FEUF avsedd statlig åtgärd eller åtgärd som vidtas med hjälp av statliga medel. Eftersom det inte heller kunde uteslutas att det också annars fanns omständigheter som talade för att det var fråga om statligt stöd, borde kommunfullmäktige inte ha fattat beslut om att vidta åtgärden utan att först noggrannare utreda huruvida regelverket om statligt stöd blev tillämpligt. Fullmäktiges beslut upphävdes på den grunden att det fattats i felaktig ordning.

Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (FEUF) artikel 107.1 och artikel 108.3

Förvaltningslagen 31 § 1 mom.

Kommunallagen 53 § 1 mom. och 90 § 2 mom.