HFD:2015:100

I ärendet gällde det att avgöra om en nigerisk medborgare, som i Finland ansökt om asyl, tillsammans med sitt barn kunde avvisas till Italien, som enligt ansvarsbestämningsförordningen var ansvarig för handläggningen av ansökan, eller om bestämmelserna om grundläggande och mänskliga rättigheter samt förbudet mot tillbakasändning i 147 § i utlänningslagen hindrade en överföring av sökandena till Italien, i synnerhet med hänsyn till barnets bästa.

UNHCR hade i en rapport 2013 bedömt att systemet för beviljande av asyl i Italien trots sina brister höll en huvudsakligen rimlig nivå och i rapporten fanns ingen rekommendation om att man skulle avbryta sådana tillbakasändningar till Italien vilka grundade sig på ansvarsbestämningsförordningen. Trots att antalet asylsökande som anlände till Italien år 2014 återigen hade börjat öka, ansåg högsta förvaltningsdomstolen att det med anledning av all den utredning som inhämtats i ärendet fortfarande inte fanns sådana systemfel i det italienska asylförfarandet eller mottagningsförhållandena i Italien vilka skulle ha gett skäl att tro att asylsökandena skulle löpa verklig risk att bli föremål för sådan omänsklig eller förnedrande behandling som avses i artikel 4 i stadgan om de grundläggande rättigheterna. Det fanns inte något allmänt, med det italienska asylförfarandet eller mottagningsförhållandena i Italien förknippat hinder för överföringen.

Asylsökandena var en kvinna i myndig ålder och hennes barn. Båda var friska och modern hade på behörigt sätt tagit hand om barnet. Den människohandel som påstods ha skett hade ägt rum för flera år sedan, i ett tredje land och före ankomsten till Italien. Både kvinnan och barnet hade i Italien ett så kallat uppehållstillstånd för varaktigt bosatta tredjelandsmedborgare, vilket garanterade dem större grundläggande rättigheter i Italien än vad asylsökande hade, så som närmare framgick av Migrationsverkets beslut. Av denna anledning kunde deras ställning inte jämföras med asylsökande som första gången anlände till ett område inom Europeiska unionen. Således hade det inte heller framgått sådana med sökandenas individuella situation förknippade omständigheter som skulle ha inneburit att sändningen av dem tillbaka till Italien skulle kunna leda till omänsklig eller förnedrande behandling som avses i artikel 3 i människorättskonventionen eller risk för sådan behandling eller som skulle ha stått i strid med barnets bästa. Det förelåg inget sådant hinder för överföring av sökandena till Italien som avses i 147 § i utlänningslagen. I saken fanns inte grunder att tillämpa ansvarsbestämningsförordningens suveränitetsklausul, med stöd av vilken medlemsstaterna enligt egen prövning tilläts ta ansvar för handläggningen av en ansökan.

Rådets förordning (EG) nr 343/2003 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan som en medborgare i tredje land har gett in i någon medlemsstat (den så kallade ansvarsbestämningsförordningen eller Dublin II-förordningen) artikel 3.1, 3.2, 4.3 och 9.1

Finlands grundlag 9 § 4 mom.

Utlänningslagen 147 §

Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna artiklarna 4, 18 och 19.2

Europeiska människorättskonventionen artikel 3

Unionens domstols domar C-349/12 Abdullahi, C-411/10 N.S., C-493/10 M.E. Och C-4/11 Puid

Europeiska människorättskonventionens domar 4.11.2014 (Tarakhel mot Schweiz), 18.6.2014 (Halimi mot Österrike och Italien), 2.4.2013 (Mohammed Hussein mot Nederländerna och Italien) och 21.1.2011 (M.S.S. mot Belgien och Grekland)