HFD:2015:183

A Ab, som var moderbolag i en koncern, hade under den tid som överklagandet gällde flera dotter- och intresseföretag. Till tre av dessa sålde A Ab mervärdesskattebelagda administrativa tjänster. Förutom detta bedrev A Ab såväl mervärdesskattebelagd som icke mervärdesskattebelagd fastighetsuthyrning. En stor del av A Ab:s intäkter bestod av utdelning från dotter- och intresseföretagen. Dessutom hade A Ab bland annat ränteintäkter och intäkter från placeringsverksamhet. A Ab hade haft i medeltal tre anställda.

Vid mervärdesbeskattningen hade A Ab dragit av hela den mervärdesskatt som ingick i bolagets allmänna omkostnader. Vid en debitering som verkställts med anledning av skatteinspektion hade den avdragsgilla andelen av de allmänna omkostnaderna räknats så att den motsvarade kvoten mellan den mervärdesskattebelagda omsättningen – det vill säga intäkterna från försäljningen av administrativa tjänster och den mervärdesskattebelagda fastighetsuthyrningen – och A Ab:s samtliga intäkter, inklusive bland annat ovan nämnda utdelning och ränteintäkter. A Ab yrkade att den avdragsgilla andelen skulle räknas så att den motsvarade kvoten mellan omsättningarna, så att såsom omsättning som inte berättigade till avdrag skulle betraktas intäkterna från den icke mervärdesskattebelagda fastighetsuthyrningen.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att A Ab bedrev å ena sidan verksamhet som berättigade till avdrag och å andra sidan verksamhet som inte berättigade till avdrag. Sistnämnda verksamhet utgjordes av den icke mervärdesskattebelagda fastighetsuthyrningsverksamheten, som omfattades av tillämpningsområdet för mervärdesskatt, samt verksamhet som inte omfattades av tillämpningsområdet för mervärdesskatt, nämligen A Ab:s verksamhet som holdingbolag för bolag till vilka A Ab inte sålde mervärdesskattebelagda tjänster. Eftersom man med den fördelningsgrund som Skatteförvaltningen använt i sina debiteringsbeslut inte hade klarlägga hur A Ab:s skattebelagda inköp av utomstående faktiskt fördelade sig mellan verksamhet som berättigade till avdrag och verksamhet som inte berättigade till avdrag, hade i ärendet inte lämnats tillräckligt utredning om att fördelningen av avdraget skulle ha motsvarat bestämmelsen i 117 § i mervärdesskattelagen. När den fördelningsgrund som A Ab hade föreslagit inte involverade den verksamhet som låg utanför mervärdesskattens tillämpningsområde och som inte gav upphov till omsättning, skulle inte heller den fördelningsgrund som A Ab föreslagit anses vara sådan att den skulle ha motsvarat nämnda 117 §.

Eftersom A Ab skulle anses ha förfarit i överensstämmelse med hävdvunnen beskattnings- och rättspraxis när bolaget även för den verksamhet som inte omfattades av tillämpningsområdet för mervärdesskatt dragit av den mervärdesskatt som ingick i bolagets allmänna omkostnader, borde ärendet dock ha avgjorts till den skattskyldiges fördel, enligt bestämmelsen om skydd för berättigade förväntningar i 176 § 2 mom. i mervärdesskattelagen. Skatteförvaltningen borde därför inte ha verkställt debiteringar till den del som det nu var fråga om. Bolagets besvär bifölls. Förvaltningsdomstolens beslut och debiteringarna upphävdes. Omröstning 4–1 om skyddet för berättigade förväntningar.

Debiteringar av mervärdesskatt för räkenskapsperioderna 1.1–31.12.2008, 1.1–31.12.2009 och 1.1–31.12.2010.

Mervärdesskattelagen 1 § 1 mom. 1 punkten, 2 § 1 mom., 18 § 2 mom., 102 § 1 mom. 1 punkten och 2 mom., 117 § och 176 § 2 mom.

Mervärdesskattedirektivet 2006/112/EG artiklarna 2.1 a och 2.1 c, 9.1, 168 a samt 173.1 första och andra stycket.

Unionens domstols domar i de förenade målen C-108/14 och C-109/14, C-60/90, Polysar Investment Netherlands, C-142/99, Floridienne och Berginvest, C-496/11, Portugal Telecom, C-98/98, Midland Bank och C-437/06, Securenta