HFD:2016:12

Målet gällde prövning av förutsättningarna för att utvisa en medborgare i Europeiska unionen och meddela honom inreseförbud.

Rumänska medborgaren A hade år 2010 ingått äktenskap med en finsk medborgare. A och hans hustru hade ett år 2011 fött barn, som de hade gemensam vårdnad om. Enligt sitt arbetsintyg hade A alltsedan år 2011 varit anställd i ett fortgående arbetsförhållande. A:s uppehållsrätt i Finland hade registrerats år 2011.

Under sin tid i Finland hade A gjort sig skyldig till flera brott, av vilka en del hade varit grova. För brotten hade han dömts till straff, av vilka de strängaste hade varit villkorliga fängelsestraff. De förmögenhetsbrott som A hade gjort sig skyldig till hade varit uppenbart planmässiga och han hade begått dem tillsammans med andra personer i syfte att skaffa sig ekonomisk fördel. Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att det var fråga om verksamhet som enligt förarbetena till 168 § i utlänningslagen kan utgöra ett verkligt, faktiskt och tillräckligt allvarligt hot mot ett grundläggande samhällsintresse. Vid denna bedömning kunde prövningsgrunder som hänförde sig till straffmätningen eller fängelsestraffets villkorlighet inte ges avgörande betydelse.

Vid bedömningen av förutsättningarna för utvisning gällde det dock att på det sätt som föreskrivs i 168 b § i utlänningslagen se vilken A:s familjesituation och ekonomiska situation var samt hur väl han var integrerad i det finska samhället och den finska kulturen. Med hänsyn till den relativt korta tid som A hade vistats i Finland samt att han upprepade gånger hade gjort sig skyldig till ovan nämnda brott, ansågs vid en helhetsbedömning de omständigheter som talade för utvisning väga tyngre än de som talade mot den.

Enligt utlänningslagen fanns det förutsättningar att avvisa A till hans hemland Rumänien och meddela honom ett två år långt inreseförbud

Utlänningslagen 146 § 1 och 2 mom., 168 § 1 mom., 168 b § och 170 § 1 mom.

Europeiska parlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG artiklarna 27.1, 27.2 och 28.1

Europeiska unionens domstols domar i målen Bouchereau (C-30/77), Orfanopoulus och Oliveri (C-482/01 och C-493/01) samt Europeiska gemenskapernas kommission vs. Nederländerna (C-50/06)