HFD:2016:13

Det gällde att avgöra om miljötillstånd krävdes för fyra vindkraftverk med en nominell effekt av 2,5 MW, navhöjd av 99 meter och totalhöjd av 150 meter. Förvaltningsdomstolen hade bifallit sökandens, ett bolags, besvär och upphävt miljönämndens beslut med hänvisning till att tillstånd inte behövdes. Med anledning av besvär som en del markägare i omgivningen hade anfört över förvaltningsdomstolens beslut gällde det att avgöra om förvaltningsdomstolens bedömning att tillstånd inte behövdes var riktig, med hänsyn till å ena sidan den omständigheten att miljönämnden hade ansett att verksamheten förutsatte miljötillstånd trots att kraftverkstypen ändrats och totalhöjden blivit lägre, och å andra sidan den omständigheten att både miljönämndens beslut att bevilja tillståndet och förvaltningsdomstolens avgörande, enligt vilket tillstånd inte behövdes, delvis hade grundat sig på att ägaren till den närmast belägna bostadsbyggnaden inte hade motsatt sig anläggningen.

Högsta förvaltningsdomstolen ansåg i likhet med förvaltningsdomstolen att vid bedömningen av om tillstånd behövdes eller inte skulle de riktvärden som vid planering ska tillämpas i fråga om utomhusbuller från vindkraftverk inte tillämpas i fråga om de fastigheter där det inte fanns lov för boende, enligt vad som framgick av utredningen om lovsituationen för byggnader. På basis av resultaten från bullermodelleringen och vindkraftverkens avstånd från närmaste bostadskoncentration kunde verksamheten enligt en förhandsbedömning inte heller genom sina bullerverkningar på de fastigheter på dessa områden vilka användes för boende komma att förorsaka sådant oskäligt besvär som avses i 17 § 1 mom. i lagen angående vissa grannelagsförhållanden.

Enligt utredningen i ärendet skulle däremot det buller som vindkraftverk 2 förorsakade på en i bostadsbruk varande fastighet på cirka 400 meters avstånd från vindkraftverket enligt modelleringarna komma att ligga på en medelnivå av 40–45 dB, vilket enligt de riktvärden som skulle iakttas vid planering var en problematisk bullernivå. Med hänsyn till detta och när i ärendet inte heller hade gjorts någon separat utredning eller bedömning av om det i den bostadsbyggnad som redan fanns på lägenheten var möjligt att inomhus uppnå en enligt anvisningen om boendehälsa godtagbar bullernivå, kunde, med hänsyn till de osäkerhetsfaktorer som var förknippade med bullermodelleringen och de särdrag som är förknippade med buller från vindkraftverk, bullret på denna fastighet förorsaka sådant oskäligt besvär som avses i 17 § i lagen angående vissa grannelagsförhållanden. Förvaltningsdomstolen borde inte ha grundat sitt beslut om behovet av miljötillstånd enbart på samtycke från den nuvarande ägaren till denna fastighet i bostadsbruk.

Sedan behovet av tillstånd och de omständigheter som påverkade förutsättningarna för att bevilja tillståndet delvis kommit i annan belysning med anledning av bestämmelserna i statsrådets förordning om riktvärden för utomhusbuller från vindkraftverk, tog högsta förvaltningsdomstolen inte till övriga delar ärendet direkt till prövning, utan upphävde både förvaltningsdomstolens och miljönämndens beslut och återvisade ärendet till miljönämnden för ny handläggning.

Prövningen av frågan om miljötillstånd behövdes samt utformningen av behövliga tillståndsvillkor i ett eventuellt nytt beslut om miljötillstånd skulle ske med tillämpning av den nya miljöskyddslagen (527/2014) och beaktande av bestämmelserna i statsrådets förordning om riktvärden för utomhusbuller från vindkraftverk, som trätt i kraft 1.9.2015.

Miljöskyddslagen 28 § 2 mom. (86/2000)

Lagen angående vissa grannelagsförhållanden 17 § 1 och 2 mom.