HFD:2016:84

Ett kraftverkstillstånd som vattendragskommissionen beviljat 21.8.1943 hade förknippats med skyldighet att bygga ålränna, vilket dock inte skett. Närings-, trafik- och miljöcentralen hade ansökt om att skyldigheten skulle ändras till skyldighet att betala fiskerihushållningsavgift, eftersom det inte längre var ändamålsenligt att bygga en ålränna, då ålar endast i liten mängd sökte sig upp till den finska kusten och kraftsverksdammarna längre ner i älven hindrade ålarna att stiga upp längs älven.

Närings-, trafik- och miljöcentralen hade låtit göra en beräkning av kostnaderna för byggande och underhåll av en ålränna. Regionförvaltningsverket hade godkänt motiveringarna i kostnadsberäkningen och storleksordningen av det kostnad som beräkningen visade och utgående från en på beräkningar baserad kostnadskalkyl fastställt det belopp som årligen skulle betalas i fiskerihushållningsavgift. Förvaltningsdomstolen hade på besvär av kraftverkets ägare sänkt avgiften.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att när en skyldighet ändras med stöd av 2 kap. 22 § 4 mom. i vattenlagen (264/1961) ska den, oberoende av om skyldighetens innehåll är att betala en avgift eller utföra någon annan åtgärd, vara sådan att skyldigheten förhindrar eller begränsar skadan på fiskerihushållningen åtminstone lika effektivt som den ursprungliga skyldigheten hade kunnat göra. Avgiftens storlek ska således inte grunda sig på den kostnad som tillståndshavaren skulle förorsakas genom att utföra den åtgärd som ersätts med avgiften, utan på den nytta som fiskbeståndet och fisket får genom de åtgärder som finansieras med avgiften. Eftersom det inte var möjligt att få någon noggrann utredning om älvens betydelse för ålen och ålfångsten, då det förflutit en så lång tid sedan bygget i älven skedde och dokumenteringen av ålens förekomst i älven var bristfällig, kunde man vid bestämningen av den avgift som skulle motsvara fiskevårdsskyldigheten som jämförelsetal utgå från vad de åtgärder som fiskevårdsskyldigheten omfattade skulle ha kostat att utföra vid tidpunkten för fastställandet av fiskerihushållningsavgiften. Eftersom det var fråga om en helhetsbedömning, skulle utgångspunkten vara den kalkylerade kostnaden utan avdrag för det arbete som tillståndshavaren eventuellt själv utfört.

Ägaren av kraftverket hade dessutom fått en fördel genom att skyldigheten att bygga ålrännan försummats under många års tid. Även detta beaktade högsta förvaltningsdomstolen när den upphävde förvaltningsdomstolens beslut, med vilket fiskerihushållningsavgiften hade nedsatts på besvär av kraftverkets ägare, och satte i kraft regionförvaltningsverkets beslut.

Vattenlagen (264/1961) 2 kap. 22 § och 22 c §

Se vatenlagen (587/2011 ) 3 kap. 14 § och 22 § 1 mom.

Se HFD 2012:52