HFD:2016:214

A, som var svårt funktionshindrad, hade ansökt om att beviljas personlig assistans för sysslor i hemmet under den tid som han bedrev treåriga studier vid en högskola i Tallinn, Estland. A hänvisade bland annat till att han till följd av sina levnadsförhållanden fortfarande skulle komma att ha Esbo som hemkommun, trots att han en del av veckan skulle uppehålla sig i Tallinn för studier. Högsta förvaltningsdomstolen hade att ta ställning till om Esbo stad skulle bevilja A sådan personlig assistans som skulle ges i Estland.

Högsta förvaltningsdomstolen beslöt att med stöd av FEUF 267 till unionens domstol framställa en begäran om förhandsavgörande beträffande frågor:

1. Ska en förmån som den i lagen om service och stöd på grund av handikapp föreskrivna rätten till personlig assistans betraktas som en sådan förmån vid sjukdom som avses i artikel 3.1 i förordningen nr 883/2004?

2. Om svaret på den första frågan är nekande, är det då frågan om begränsning av unionsmedborgares i FEUF 20 och 21 avsedda rättigheter att fritt röra sig och uppehålla sig inom en annan medlemsstats territorium om särskilda bestämmelser saknas om beviljande till utlandet av en sådan förmån som den i lagen om service och stöd på grund av handikapp avsedda personliga assistansen och förutsättningarna för att bevilja förmånen då tolkas så att personlig assistans inte beviljas till att ges i en annan medlemsstat, där en person bedriver treåriga högskolestudier för examen?

- Ska vid bedömningen av saken ges vikt åt den omständigheten att en sådan förmån som personlig assistans i Finland kan beviljas även till att ges i en annan kommun än personens hemkommun, till exempel när personen studerar i en annan kommun i Finland?

- Ska vid bedömningen av saken med hänsyn till unionsrätten vikt ges åt de rättigheter som följer av 19 § i Förenta nationernas konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning?

3. Om unionens domstol i sitt svar på den andra anser att en sådan tolkning av den nationella lagstiftningen som den ovan refererade utgör en begränsning av rätten att röra sig fritt, kan en sådan begränsning dock legitimeras med tvingande skäl som gäller allmänt intresse och som hänför sig till kommunens skyldighet att utöva tillsyn över hur personlig assistans ordnas, kommunens möjligheter att välja på vilket sätt det är lämpligast att ordna assistansen samt strävan att bevara konsekvensen i systemet med personlig assistans och dess funktionalitet?

Lagen om service och stöd på grund av handikapp (3.4.1987/380) 1 §, 3 §, 8 § 2 mom. samt 8 c och 8 d §

Socialvårdslagen (17.9.1982/710) 13 § 1 mom. 1 punkten och 14 § 1 mom.

Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt artiklarna 10, 20 och 21

Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna artiklarna 21.1, 26 och 45

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 av 29.4.2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen artikel 1.l, artikel 3, artikel 7, artikel 21.1 och artikel 70

Förenta nationernas konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning artikel 19

Europeiska gemenskapernas domstols dom 11.7.1996 i målet C-25/95, Otte, EU:C:1996:295

Europeiska gemenskapernas domstols dom 5.3.1998 i målet C-160/96, Molenaar, EU:C:1998:84

Unionens domstols dom 16.9.2015 i målet C-433/13, kommissionen mot Slovakien, EU:C:2015:602