HFD:2017:75

NTM-centralen i Kajanaland hade beslutat att förfarandet vid miljökonsekvensbedömning inte behövde tillämpas på anläggningen av ett utloppsrör för renat vatten från gruvan i Talvivaara. Regionsförvaltningsverket i Norra Finland hade beviljat miljötillstånd för en väsentlig ändring av verksamheten i gruvan. Tillståndet gällde rätt att genom ett utloppsrör leda ut behandlat avloppsvatten i sjön Nuasjärvi.

Vasa förvaltningsdomstol hade upphävt NTM-centralens beslut om tillämpning av förfarandet vid miljökonsekvensbedömning. Enligt förvaltningsdomstolens beslut skulle projektet enligt en förhandsbedömning komma att ha sådana betydande skadliga miljökonsekvenser som kunde jämföras med miljökonsekvenser som avses i 6 § i statsrådets förordning om förfarandet vid miljökonsekvensbedömning. Följaktligen borde NTM-centralen ha förutsatt miljökonsekvensbedömning av projektet med stöd av 4 § 2 mom. i lagen om förfarandet vid miljökonsekvensbedömning. Förvaltningsdomstolen hade därefter utan att upphäva miljötillståndet prövat de besvär som anförts beträffande förutsättningarna att bevilja tillståndet, skärpt tillståndsvillkoren för utsläpp av avloppsvattnet och begränsat tillståndets giltighet till viss tid. Eftersom de skadliga verkningarna av projektet därefter inte längre var så betydande att förfarandet vid miljökonsekvensbedömning borde ha tillämpats på projektet, var det inte behövligt att upphäva miljötillståndsbeslutet på den grunden att ingen miljökonsekvensbedömning gjorts.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att anläggningen av utloppsröret och ledningen av det behandlade vattnet ut i det mottagande vattendraget till sina verkningar kunde jämställas med verksamhet i en ny gruva. Ett behovsprövat förfarande vid miljökonsekvensbedömning var således nödvändigt.

Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att en förvaltningsdomstol som besvärsinstans inte hade behörighet att utforma tillståndsbeslutet så att miljökonsekvenserna av projektet till följd av detta kan minskas så att förfarandet vid miljökonsekvensbedömning inte längre ska tillämpas. Frågan huruvida förfarandet vid bedömning av miljökonsekvenser skulle tillämpas var dock inte en processförutsättning i besvärsinstansen, varför förvaltningsdomstolen med hänsyn till de särskilda förhållandena i ärendet hade kunnat pröva även de besvärsgrunder som gällde förutsättningarna att bevilja tillståndet. Med beaktande av gruvans vattenhanteringsproblem och möjligheterna att lösa dem samt avgörandets brådskande karaktär hade det av miljösäkerhetsskäl varit nödvändigt att leda ut avloppsvattnet till andra mottagande vattendrag än de närliggande vattendragen.

Med hänsyn särskilt till hur utsläppsvillkoren ändrats genom förvaltningsdomstolens beslut samt tillståndets korta giltighetstid behövdes ett förfarande för bedömning av miljökonsekvenserna inte längre och det fanns inte grunder för att enbart på denna grund upphäva regionförvaltningsverkets beslut att bevilja miljötillstånd.

I ärendet var även fråga om bestämmande av en blandningszon för vissa tungmetaller i utsläppet av avloppsvatten.

Lagen om förfarandet vid miljökonsekvensbedömning (468/1994) 4 § 2 och 3 mom.

Statsrådets förordning om förfarandet vid miljökonsekvensbedömning (713/2006) 7 §

Statsrådets förordning om ämnen som är farliga och skadliga för vattenmiljön (1022/2006) 6 b §