HFD:2017:101

Förvaltningsdomstolen hade genom sitt beslut i ett förvaltningstvistemål ålagt A, som fungerat som närståendevårdare, att till B stad återbetala de vårdarvoden som utan grund hade betalats till A som stöd för närståendevård. Förvaltningsdomstolen hade avslagit stadens yrkande om att A skulle åläggas att som ersättning för stadens rättegångskostnader i förvaltningsdomstolen betala 250 euro, vilket staden fått betala som rättegångsavgift för förvaltningsdomstolens beslut.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att anledningen till att ärendet kommit till handläggning i förvaltningsdomstolen hade varit att A inte frivilligt hade betalat det penningbelopp som staden B hade yrkat av A. För att få ett verkställbart beslut om återkravet av vårdarvodena hade B:s stad varit tvungen att ansöka om återbetalning av vårdarvodena genom förvaltningstvistemål i förvaltningsdomstolen. Dock kunde det inte anses att A i förvaltningsdomstolen skulle ha framfört ett uppenbart ogrundat yrkande på det sätt som avses i 74 § 3 mom. i förvaltningsprocesslagen. Vid bedömningen av frågan gav högsta förvaltningsdomstolen vikt också åt den omständigheten att det beträffande stödet för närståendevård var frågan om ett ärende som gällde en i socialvårdslagen avsedd tjänst eller förmån. Följaktligen kunde A inte åläggas att enligt B stads yrkande ersätta rättegångsavgiften.

Förvaltningsprocesslagen 73 § samt 74 § 1 och 3 mom.