HFD:2017:117

Stadsfullmäktige i X hade 15.12.2014 antagit principer för förnyande av de arrendekontrakt för sommarstugetomter som enligt stadsfullmäktiges beslut av 17.12.1998 hade varit i kraft under tiden 1.1.2000–31.12.2014. När stadsfullmäktige tidigare, det vill säga 11.11.2013, utgående från en beredning gjord av tekniska nämnden och stadsstyrelsen hade antagit principer för förnyandet av arrendekontrakten för sommarstugetomter, hade stadsfullmäktige beslutat bland annat att arrendet för en sommarstugetomt skulle bestämmas enligt en grund som tog hänsyn till tomtens egenskaper. Fullmäktiges avsikt hade således varit att ändra bestämningsgrunderna för arrendeavgifterna, så att man skulle frångå de år 1998 bestämda schematiska grunderna och införa individuellare arrendeavgifter. Efter att förvaltningsdomstolen hade upphävt sistnämnda beslut av fullmäktige, hade fullmäktige genom ett nytt beslut 15.12.2014 beslutat att återgå till en mera schematisk bestämning av arrendeavgifterna och de övriga villkoren i arrendeavtalen.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att beslut genom vilka kommunen i likhet med nämnda fulllmäktigebeslut drar upp riktlinjerna för kommunens verksamhet till exempel i fråga om utarrendering av mark är beslut med målsättningar som har nära anknytning till frågor om likställdhet och jämlikt bemötande. Kommunen har en vid prövningsrätt att bestämma de principer som kommunen följer vid utarrendering av kommunens områden till privatpersoner för fritidsbostäder. Kommunen kan till exempel sträva efter att bestämma arrendeavgiften så att tomtens egenskaper beaktas, men kan tillämpa också mera schematiska bestämningsgrunder, bara inte grunderna är diskriminerande eller står i strid med principen om likställdhet eller de övriga rättsprinciper som framgår av 6 § i förvaltningslagen och bara kommunen när den bestämmer grunderna inte utövar sin kompetens för syften som är främmande för lagen.

Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att kommunen på nytt hade kunnat fatta ett beslut om schematiska arrendeprinciper, trots att kommunens avsikt tidigare hade varit att övergå till en mera individuell bestämning av arrendet. Att arrendet bestämdes schematiskt hade inte inneburit kränkning av kravet på jämlikt bemötande eller likställdhetsprincipen. Ändringssökandena hade inte anfört och i målet hade inte heller annars framgått att för saken främmande motiv skulle ha varit orsaken till att fullmäktigebeslutet fick det innehåll som det fick när fullmäktige 15.12.2014 fattade beslut om principerna för förnyande av arrendekontrakten. Högsta förvaltningsdomstolen avslog de besvär som anförts över förvaltningsdomstolens beslut, genom vilket förvaltningsdomstolen hade avslagit besvären över stadsfullmäktiges beslut.

Kommunallagen (365/1995) 2 § 1 mom. och 90 § 2 mom.

Finlands grundlag 6 § 1 mom.

Förvaltningslagen 6 §