HFD:2017:153

NTM-centralen hade i egenskap av myndighet som utövar tillsyn enligt vattenlagen hos regionförvaltningsverket anhängiggjort en ansökan i vilken centralen hade yrkat att ett vattenområde skulle återställas, eftersom det utfyllts utan tillstånd. Enligt ansökan hade utfyllnaden skett efter år 2007 och före oktober 2013. Det område som avsågs i ansökan om förvaltningstvång hade vid en förrättning gällande inlösning av tillandning år 2014 betraktats som en tillandning som uppstått framför fastigheten. Området hade inlösts och anslutits till fastigheten. Förrättningen hade vunnit laga kraft. Regionförvaltningsverket hade avslagit NTM-centralens ansökan på den grunden att det område som ansökan gällde till följd av inlösningsförrättningen skulle betraktas som markområde. Förvaltningsdomstolen hade på samma grund avslagit NTM-centralens besvär över regionförvaltningsverkets beslut.

Till den del som de åtgärder som ansökan om förvaltningstvång gällde hade vidtagits före 2012 skulle åtgärdernas laglighet bedömas enligt bestämmelserna i den gamla vattenlagen (264/1961).

Frågan huruvida det område som var föremål för NTM-centralens ansökan vid tillämpning av den gamla vattenlagen skulle betraktas som jord- eller vattenområde skulle avgöras med tillämpning av 1 kap. 6 § 1 mom. i nämnda vattenlag. Enligt denna bestämmelse skulle som gräns för ett vattenområde mot land anses strandlinjen enligt medelvattenståndet. Om vattenståndet varaktigt förändrats, skulle gränsen bestämmas enligt vattenståndet efter förändringen. En sådan ändring av vattenmiljön eller följd för den som enligt 1 kap. 15 § i samma lag var förbjuden utan tillstånd hade således kunnat ha som föremål också ett markområde, när markområdet hörde till vattenmiljön.

Med hänsyn till det ovan anförda fick en i fastighetsbildningslagen avsedd inlösning av tillandning inte sådan rättskraft att utövande av förvaltningstvång med stöd av den gamla vattenlagen överhuvudtaget inte skulle ha varit möjligt i en situation där det område som förvaltningstvånget gällde genom en tillandningsförrättning hade anslutits till en fastighet. Med hänsyn till detta hade enbart den omständigheten att området som tillandningsområde hade anslutits till fastigheten inte någon avgörande rättslig betydelse vid bedömningen av om en eventuell utfyllnad av vattenområdet hade kunnat förorsaka en sådan ändring eller följd som avses i 1 kap. 15 § i den gamla vattenlagen och för vilken behövdes tillstånd.

Eftersom regionförvaltningsverket och förvaltningsdomstolen hade haft en annan uppfattning i saken och förutsättningarna för förvaltningstvång inte i behörig omfattning prövats med tillämpning av bestämmelserna i vattenlagen, skulle regionförvaltningsverkets och förvaltningsdomstolens beslut upphävas och ärendet återvisas till regionförvaltningsverket för ny handläggning.

Vattenlagen 14 kap. 4 § 1 mom.