HFD:2017:163

En polisman som blivit uppsagd från sin tjänst hade i förvaltningsdomstolen representerats av en jurist, som var hans ombud även i högsta förvaltningsdomstolen. Enligt förvaltningsdomstolens beslut och den utredning som framgick ur handlingarna hade polismannen inte i förvaltningsdomstolen framställt en begäran om muntlig förhandling. I ärendet framgick inte heller skäl för att förvaltningsdomstolen å tjänstens vägnar borde ha hållit en muntlig förhandling i ärendet.

Polismannen hade i högsta förvaltningsdomstolen begärt muntlig förhandling för att utreda om polismyndigheten skulle anses ha fattat beslut om att inte säga upp honom redan innan tingsrättens dom gällande de händelser som låg som grund för uppsägningen och om uppsägningen i så fall hade gjorts för sent och därmed var lagstridig. Polismannen hade begärt muntlig förhandling också för att utreda vilken betydelse den bedömning som gjorts om hans förtroende hade i ärendet.

Då det inte förelåg skäl att på begäran av polismannen hålla muntlig förhandling i enlighet med 38 § 1 mom. i förvaltningsprocesslagen, skulle behovet av en muntlig förhandling i högsta förvaltningsdomstolen bedömas utgående från 37 § i förvaltningsprocesslagen ur den synvinkeln om det för att utreda ärendet fanns behov för en muntlig förhandling i enlighet med vad polismannen framfört.

Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att begäran om muntlig förhandling gällde sådana fakta som saknade juridisk relevans för avgörandet i frågan. Begäran om muntlig förhandling förkastades.

Statstjänstemannalagen 14 § 2 om., 25 § 2 och 3 mom., 40 § 2 mom. 4 punkten

Polisförvaltningslagen 15 f §

Förvaltningslagen 6 §

Förvaltningsprocesslagen 37 § 1 mom. och 38 § 1 mom.

Europeiska människorättskonventionen artikel 6.1

Euroepiska människorättsdomstolens domar 9.6.2016 Madaus v. Tyskland, 12.11.2002 Salomonsson v. Sverige och 16.3.2017 Fröbrich v. Tyskland