HFD:2018:12

Den år 1999 födda A hade varit omhändertagen av staden C och placerad i fosterfamiljer under tiden 21.7.2005 - 13.10.2011. D hade med tingsrättens beslut 11.7.2011 anförtrotts vårdnaden om barnet. Omhändertagandet av A avslutades 14.10.2011, varefter A flyttade att bo hos D först i staden E och från och med 17.12.2012 till kommunen B. Klientrelationen inom barnskyddet övergick 1.7.2014 till kommunen B som utifrån ett uppdragsavtal om familjevård som slutits med D från och med 1.7.2014 hade betalat i familjevårdarlagen avsett vårdarvode och ersättning för kostnader. Kommunen B hade i förvaltningsdomstolen yrkat att staden C åläggs att åt kommunen B ersätta det belopp som den i kostnader för eftervård betalat från och med 1.7.2014.

Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att de av kommunen B åt D betalda vårdarvodena och ersättningarna för kostnader utgjorde i 16 b § (1380/2010) i barnskyddslagen avsedd service och stödåtgärder i eftervården som behövdes för omsorgen och vården av A. Kommunen B var i egenskap av placeringskommun berättigad att återkräva kostnaderna av staden C, som enligt 16 a § (88/2010) 3 momentet i barnskyddslagen ansvarade för kostnaderna. Det att barnet inte hade omhändertagits och placerats hos D på det sätt som avses i 46 § 2 momentet i barnskyddslagen saknade juridisk betydelse i ärendet.

Förvaltningsdomstolens beslut upphävdes och staden C ålades att åt kommunen B ersätta vårdarvodena och ersättningarna för kostnader.

Omröstning 4–1

Ärendet har avgjorts av justitieråden Niilo Jääskinen, Eija Siitari, Outi Suviranta (skiljaktig), Antti Pekkala och Maarit Lindroos. Föredragande Marja-Liisa Judström.