HFD:2018:19

Läroavtalsutbildning – Återkrav av statsandel – Fråga om när återbetalningsskyldighet upphör – Fråga om när återbetalningsskyldighet upphör att gälla – Fråga om tillämpning av lagen om preskription av skulder – Brister i dokument som hänför sig till läroavtalsutbildning – Fråga om hur väsentliga felen varit – Inga anvisningar av ministeriet

Årsboksnummer: HFD:2018:19
Givet: 5.2.2018
Liggarnummer: 433
Diarienummer: 543/2/14, 375/2/15 och 507/2/16

Undervisnings- och kulturministeriet hade ansett att stiftelsen för utbildningscentret i Norra Finland hade handlat i strid med bestämmelserna om läroavtalsutbildning och om hur sådan utbildning skulle ordnas, varför ministeriet av stiftelsen återkrävt de statsandelar som utbetalats till stiftelsen för åren 2007–2010 jämte ränta. Besluten om återkrav av statsandelarna hade grundat sig på den granskning av stiftelsens verksamhet som Utbildningsstyrelsen genomfört år 2011 och iakttagelserna vid denna granskning, särskilt iakttagelser om brister och fel i dokument som hänförde sig till läroavtalsutbildningen.

Stiftelsen hade i sina besvär ansett att återbetalningsskyldigheten hade upphört att gälla beträffande åren 2007 och 2008, bland annat av den anledningen att i ärendet förutom 1998 års lag om finansiering av undervisnings- och kulturverksamhet och 1996 års lag om statsandelar till kommunerna även skulle tillämpas den allmänna preskriptionstid om vilken föreskrivs i 4 § i lagen om preskription av skulder.

Specialbestämmelsen i 1996 års lag om statsandelar till kommunerna, som blev tillämplig i ärendet, var en sådan specialbestämmelse som avses i 2 § 1 mom. i lagen om preskription av skulder. Enligt sistnämnda lagrum skulle specialbestämmelsen gälla i stället för bestämmelsen om allmän preskriptionstid i 4 § i lagen om preskription av skulder. Följaktligen skulle den allmänna preskriptionstid om vilken föreskrivs i lagen om preskription av skulder inte tillämpas, utan frågan om när stiftelsens återbetalningsskyldighet upphörde skulle avgöras enbart med stöd av bestämmelsen i 20 § i 1996 års lag om statsandelar till kommunerna, där det föreskrivs om när återbetalningsskyldighet upphör att gälla. Detta motsvarade även högsta förvaltningsdomstolens hävdvunna tolkning av bestämmelsen.

Skyldigheten att återbetala statsandelarna för åren 2007 och 2008 hade inte heller upphört att gälla på den av stiftelsen anförda grunden att ministeriets beslut om återkrav inte bevisligen hade delgetts stiftelsen förrän utgången av den i 20 § i 1996 års lag om statsandelar till kommunerna föreskrivna tid efter vilken återbetalningsskyldighet upphörde att gälla. I denna 20 §, som blev tillämplig i ärendet, förutsattes det endast att återkravsbeslutet fattades inom den i bestämmelsen föreskrivna tiden, medan tidpunkten för den bevisliga delgivningen av beslutet inte hade betydelse vid bedömningen av om återbetalningsskyldigheten upphört att gälla eller inte.

Stiftelsen hade bestridit att den läroavtalsutbildning som stiftelsen ordnat skulle ha varit lagstridig och ansett att ministeriets och Utbildningsstyrelsens tolkningar och slutsatser varit oriktiga beträffande bristerna och felen i stiftelsens läroavtalsdokument. Stiftelsen hade såväl vid den skriftliga som muntliga handläggningen av ärendet lagt fram detaljerade exempel på hur det i dokumenten hade funnits bland annat sådana beskrivningar av studerandens centrala arbetsuppgifter som skulle anses tillräckliga samt en plan för den teoretiska utbildningen.

Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att ministeriet i sitt beslut inte hade visat att en för statsandelen tillräcklig utredning om studerandens centrala arbetsuppgifter eller anteckningarna om den teoretiska utbildningen skulle ha saknats i varje läroavtal som återkravet gällde, så att förutsättningar för återkrav skulle kunna anses ha funnits beträffande alla de läroavtal för vilka statsandel återkrävts med hänvisning till sådana brister. Trots att alla de fel som ministeriet i sina beslut betraktat som återkravsgrunder inte kunde anses vara väsentliga i den bemärkelsen att den finansiering som stiftelsen med anledning av felen hade fått för läroavtalet skulle ha kunnat återkrävas, skulle de brister och fel som observerats i stiftelsens verksamhet dock vid en sammantagen bedömning anses avsevärda.

Det var inte möjligt att beräkna det exakta beloppet av de för åren 2007–2010 utbetalda statsandelsbelopp som ministeriet hade kunnat återkräva, varför det belopp som godkändes för återkrav skulle nedsättas i rimlig mån. Vid denna skälighetsbedömning beaktades bland annat att bristerna i utbildningsanordnarens läroavtalsdokument i praktiken hade konstaterats först efter granskning av utbildningsanordnarens verksamhet, då statsandelen redan hade använts för utbildningen av studeranden i fråga. Dessutom kunde återkravsbeslutet till den del som det gällde tolkningsbara brister och fel i läroavtalsdokumenten leda till ett för utbildningsanordnaren oskäligt resultat, särskilt som ministeriet inte hade meddelat anvisningar om de omständigheter som felen och bristerna hänförde sig till.

Högsta förvaltningsdomstolen nedsatte det belopp som skulle återbetalas och avlyfte i sin helhet skyldigheten att betala ränta på beloppet.

Lagen om finansiering av undervisnings- och kulturverksamhet (635/1998) 45, 46 och 57 §

Lagen om statsandelar till kommunerna (1147/1996) 19 §, 20 §

Lagen om preskription av skulder (728/2003) 2 § 1 mom. och 4 §

Lag om yrkesutbildning (630/1998) 15 och 17 §

Statsrådets förordning om yrkesutbildning (811/1998) 5, 6 och 7 §

Förvaltningsprocesslagen (586/1996) 7 § 1 mom.

Ärendet har avgjorts av justitieråden Niilo Jääskinen, Eija Siitari, Outi Suviranta, Taina Pyysaari och Anne Nenonen. Föredagande Kaisa Pärssinen-Knight.

 
Publicerad 5.2.2018