HFD:2018:30

Statsrådet hade åt bolaget beviljat en koncession för postverksamhet som riktade sig till avtalskunder och gällde brevförsändelser. Koncessionsvillkoren motiverades med tryggandet av tjänsternas kvalitet, tillgänglighet och utförande. Koncessionsvillkoren omfattade posttjänstens leveransvillkor, försändelsernas utdelningsintervall, tjänster vid adressförändring och önskat avbrott i utdelningen, markering av försändelserna och insamlings- och utdelningsställen för försändelserna.

Enligt bolaget gällde den till bolaget beviljade koncessionen i art. 9.1 i postdirektivet avsedda tjänster som ligger utanför de samhällsomfattande tjänsternas räckvidd. Därmed kunde av den postverksamhet som bolaget idkade inte förutsättas ett enskilt tillstånd och tillståndsvillkor fick införas bara för att garantera att de i art. 9.1 i postdirektivet avsedda väsentliga kraven uppfylls.

Högsta förvaltningsdomstolen ansåg, efter unionens domstol dom (C-368/15 Ilves Jakelu EU:C:2017:462) som givits med anledning av högsta förvaltningsdomstolens begäran om förhandsavgörande, att vad gäller tjänster som ligger utanför de samhällsomfattande tjänsternas räckvidd, det vill säga posttjänster som erbjuds åt avtalskunder, kunde enligt unionens domstols tolkning av art. 9.1 i postdirektivet, som framgår av den nämnda domen, inte krävas enskilt tillstånd. Bestämmelserna i postlagen (415/2011) enligt vilka enskild koncession krävdes på förhand stod i strid med postdirektivet.

Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att art. 9.1 och 9.2 i postdirektivet skulle tolkas i enlighet med unionens domstols ovan nämnda dom så att gällande tjänster som ligger utanför de samhällsomfattande tjänsternas räckvidd kunde ställas i art. 9.2 andra stycket andra strecksatsen i direktivet och 9 § 2 mom. 5 punkten i postlagen (415/2011) avsedda omedelbara krav gällande tjänsternas kvalitet, tillgänglighet och utförande och till denna del var den i postdirektivet avsedda förutsättningen gällande väsentlighet inte ett villkor för att ställa dessa krav.

Högsta förvaltningsdomstolen ansåg vidare att största delen av de överklagade koncessionsvillkoren motsvarade i art. 9.1 och art. 9.2 andra stycket andra strecksatsen i postdirektivet avsedda villkor som gällde krav i fråga om tjänstens kvalitet, tillgänglighet och utförande så som unionens domstol hade tolkat dessa bestämmelser. Av de koncessionsvillkor som ställts i statsrådets beslut var ett villkor sådant att det inte ansågs motsvara bestämmelserna i postdirektivet. Statsrådets beslut upphävdes och undanröjdes emellertid inte i sin helhet eller till det sist nämnda villkorets del eftersom rättsläget förändrats under ärendets handläggning.

Postlagen (415/2011) 2 § punkt 1–4 samt punkter 7 och 8, 3-6 §§, 9 § 2 mom. 1-5 punkter och 4 mom, 14 § 1 mom., 15 §, 16 § 1 mom., 17 § 1 mom., 23 § 1 mom., 41 §, 47 §, 53 § 3 mom., 54 § 1 och 2 mom., 62 §

Förvaltningslagen 44 § 1 mom. 3 punkten och 45 § 1 mom.

Europaparlamentets och rådets direktiv 97/67/EG om gemensamma regler för utvecklingen av gemenskapens inre marknad för posttjänster och för förbättring av kvaliteten på tjänsterna, sådant det lyder ändrat genom direktiven 2002/39/EG och 2008/6/EG (postdirektivet) artikel 2.1, 2.13, 2.14, 2.18 och 2.19, 3.1 samt 9.1–3

Unionens domstols dom i målet C-368/15 Ilves Jakelu (ECLI:EU:C:2017:462)

Se HFD 2015:112

Ärendet har avgjorts av justitieråden Eija Siitari, Alice Guimaraes-Purokoski, Outi Suviranta, Taina Pyysaari och Maarit Lindroos. Föredragande Riitta Hämäläinen.