HFD:2018:61

A, som hade vårdats på statligt mentalsjukhus och som i början av år 2014 hade haft staden X som sin hemkommun, hade i januari 2014 valt staden Y som sin hemkommun. Staden Y hade yrkat att staden X åläggs att åt staden Y ersätta kostnaderna som A:s anstaltsvård hade förorsakat under åren 2014 och 2015 efter bytet av hemkommun.

Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att de fortfarande ikraftvarande bestämmelserna i 42 a § (1378/2010) ja 42 b § 1 mom. (1378/2010) i socialvårdslagen (710/1982), enligt vilka ansvaret för att ordna service för personen övergår till den nya hemkommunen från och med flyttningsdagen men ansvaret för de faktiska kostnaderna förblir hos den tidigare hemkommunen, skulle beaktas. När man dessutom beaktade att rätten att välja hemkommun enligt 3 a § (1377/2010) i lagen om hemkommun även gäller personer som vårdas på statligt mentalsjukhus och att syftet med lagstiftningen inte var att ändra bestämmelserna som gäller kommunernas ömsesidiga ersättningar, hade ansvaret för kostnaderna som uppstått på grund av A:s anstaltsvård inte övergått från staden X till staden Y även om A under anstaltsvården hade valt staden Y till sin hemkommun.

Mentalvårdslagen 3 §:n 1 mom. (1338/2010 och 1310/2014)

Lagen om hemkommun 3 a § 1 mom. (1377/2010)

Socialvårdslagen (710/1982) 42 a § (1378/2010) och 42 b § 1 mom. (1378/2010)

Socialvårdslagen (1301/2014) 61 § 2 mom.

Ärendet har avgjorts av justitieråden Leena Äärilä, Vesa-Pekka Nuotio, Timo Räbinä, Antti Pekkala och Leena Romppainen. Föredragande Kari Nieminen.