HFD:2018:74

Kyrkligt ärende – Uppsägning av kyrkoherde – Skriftlig varning före uppsägning – Biskopens befogenhet – Stiftets domkapitels befogenhet

Årsboksnummer: HFD:2018:74
Givet: 11.5.2018
Liggarnummer: 2227
Diarienummer: 3494/3/15
ECLI: ECLI:FI:HFD:2018:74

Domkapitlet vid Helsingfors stift hade med sitt beslut 28.5.2014 sagt upp A från tjänstens som kyrkoherde vid C församling. Det hade i beslutet förts fram att biskopen för stiftet hade gett en varning åt A 27.9.2013 och konstaterats att det hade förekommit väsentliga brister i A:s tjänsteutövning och allvarligt åsidosättande av uppgifterna som kyrkoherde och skyldigheterna som hänförde sig till ledningen.

Helsingfors förvaltningsdomstol hade med sitt överklagade beslut ansett att biskopen hade haft befogenhet att ge en varning åt A. Förvaltningsdomstolen hade emellertid ansett att det i varningen inte hade ingått en tillräcklig utredning över A:s åsidosättande av skyldigheterna och underlåtenhet att fullfölja förpliktelserna. Förvaltningsdomstolen konstaterade att dokumentet som var rubricerat varning inte kunde anses utgöra en i 6 kap. 26 § i kyrkolagen avsedd varning som skulle ha haft tjänstemannarättslig betydelse som grund för uppsägningen. Förvaltningsdomstolen hade på de grunder som den framfört ansett att det inte fanns sakliga och vägande grunder som berodde på A som skulle ha motiverat uppsägningen av A:s tjänsteförhållande. Förvaltningsdomstolen hade upphävt stiftets beslut.

Högsta förvaltningsdomstolen hade först att avgöra om biskopen hade haft befogenhet att ge en i 6 kap. 26 § 3 mom. i kyrkolagen avsedd varning åt kyrkoherden, vilket stiftet hade ansett, eller om det var domkapitlet i egenskap av kollegium som uteslutande hade befogenheten att ge en varning och inte biskopen, vilket A ansåg.

Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att biskopen i egenskap av företrädare för arbetsgivaren hade haft befogenhet att ge en i 6 kap. 26 § 3 mom. i kyrkolagen avsedd varning åt kyrkoherden. Befogenheten att ge en skriftlig varning hörde därmed inte uteslutande till domkapitlet. Varningen skulle anses motsvara anmärkning som en arbetsledande åtgärd enligt de tidigare bestämmelserna i kyrkoordningen, med vilken arbetsgivaren hade fäst tjänsteinnehavarens uppmärksamhet vid att denne inte hade handlat på det sätt som tjänsteutövningen förutsatte. Biskopens befogenhet att ge varningen i fråga motsvarade den gällande administrativa praxisen.

Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att förvaltningsdomstolen inte hade kunnat komma till slutsatsen att varningen inte uppfyllde kraven enligt 6 kap. 26 § 3 mom. i kyrkolagen och att varningen inte kunde ges tjänstemannarättslig betydelse i ärendet som gällde A:s uppsägning, utgående ifrån de förfaringsmässiga grunder som framfördes i beslutet som hänförde sig till underlåtenhet att fullfölja skyldigheter gällande utredningen av ärendet, hörande av parten och motiveringen av beslutet, utan att pröva ärendet ur en materiell synvinkel.

Högsta förvaltningsdomstolen upphävde förvaltningsdomstolens beslut och återvisade ärendet i enlighet med A:s yrkande för verkställande av muntlig förhandling, varefter ärendet ska avgöras på nytt av förvaltningsdomstolen.

Kyrkolagen 6 kap. 1 §, 26 §, 50 § 3 mom., 18 kap. 1 § 1 mom., 24 kap. 14 § 1 mom. 9 punkten

Kyrkoordningen 18 kap. 1 § 1 mom., 2 mom. 2–4 punkterna,

RE 41/2012 rd, FvUB 17/2012 rd

Omröstning om beslutsskälen 3-2

Ärendet har avgjorts av justitieråden Niilo Jääskinen (skiljaktig), Eija Siitari (skiljaktig), Alice Guimaraes-Purokoski, Outi Suviranta och Timo Räbinä. Föredragande Anneli Tulikallio.

 
Publicerad 11.5.2018