HFD:2018:87

Nigerianska medborgaren A hade i Finland sökt internationellt skydd mot rättskränkningar som hotade henne i Spanien. Migrationsverket hade avvisat ansökan utan prövning och hade avvisat A till Spanien. Förvaltningsdomstolen hade upphävt Migrationsverkets beslut och återförvisat ärendet till verket för ny prövning. Förvaltningsdomstolen konstaterade att utgående ifrån A:s berättelse skulle hon anses ha sökt skydd i förhållande till Spanien på grund av den behandling hon utsatts för där. Eftersom det inte var fråga om en ansökan om internationell skydd i förhållande till A:s hemland fastställdes den stat som ansvarade för behandlingen av ansökan inte på basis av ansvarsbestämningsförordningen och ansökan hade inte med stöd av 103 § 1 mom. 2 punkten i utlänningslagen kunnat avvisas utan prövning.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att rättskränkningar som utlänningen erfarit i vistelselandet omfattas i princip inte av det internationella skyddet. I samband med en ansökan om internationellt skydd prövas frågan om utlänningen ska beviljas asyl eller alternativt skydd på grund av att hon i den staten i vilken hon är medborgare hotas av förföljelse eller allvarlig skada. Om utlänningen vistas utanför staten i vilken hon är medborgare kan hon inte beviljas asyl eller alternativt skydd även om hon i vistelsestaten hotas att utsättas för rättskränkningar, om dessa inte samtidigt är ett tecken på att utlänningen hotas av förföljelse eller allvarlig skada i staten i vilken hon är medborgare.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att möjliga rättskränkningar som skett i vistelselandet inte direkt påverkade fastställandet av ansvaret för att pröva en ansökan om internationellt skydd enligt ansvarsbestämningsförordningen. Den tidigare i högsta förvaltningsdomstolens praxis (HFD 2012:18 och 2015:130) omfattade tolkningen som gick i en annan riktning ledde till ett slutresultat som var oförenligt med ansvarsbestämningsförordningens principer och tolkningen skulle inte anses motiverad. Påståendena som framförts gentemot Spanien skulle emellertid prövas utgående ifrån förbudet mot återsändning.

Europaparlamentets och Rådets förordning nr 604/2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat (omarbetade ansvarsbestämningsförordningen, den s.k. Dublin III-förordningen), artikel 1, artikel 2, artikel 3.1–2, artikel 12.4 och artikel 17.1

Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande, och för innehållet i det beviljade skyddet (det s.k. omarbetade skyddsgrundsdirektivet) artikel 1 a samt e, g och h

Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/32/EU om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd (det så kallade omarbetade förfarandedirektivet), artikel 33.1

Utlänningslagen 3 § 13 punkten, 87 § 1 mom., 88 § 1 mom., 101 § 1 punkten, 103 § och 147 §

Europeiska unionens domstols dom i målet C-394-/12, Abdullahi, 10.12.2013

Jmf HFD 2012:18 och HFD 2015:130

Ärendet har avgjorts av justiteråden Anne E. Niemi, Janne Aer, Petri Helander, Tuomas Kuokkanen, Taina Pyysaari, Anne Nenonen och Kirsti Kurki-Suonio. Föredragande Jenny Rebold.