HFD:2018:89

A hade betalat sin dotter B:s hälsovårdskostnader som förorsakats av besök hos en privat läkare när B var i eftervård som ordnades av barnskyddet i staden X och hon bodde i staden Y. A hade i efterhand krävt av socialväsendet i staden X att den ersätter åt henne dessa vårdkostnader. Tjänsteinnehavaren i staden X hade avslagit A:s yrkanden och social- och hälsovårdsnämnden i X hade avslagit hennes begäran om omprövning.

A hade anfört besvär över social- och hälsovårdsnämndens beslut och yrkat att socialväsendet i X åläggs att ersätta de nämnda vårdkostnaderna. Förvaltningsdomstolen hade avslagit A:s besvär.

Högsta förvaltningsdomstolen ansåg med anledning av A:s besvär att det inte var fråga om ersättning av kostnader för eftervård som avses i barnskyddslagen och inte eftervårdens innehåll, utan ersättning av vårdkostnader som uppstått på grund av hälsovårdstjänster som föräldern till ett barn i eftervård skaffat åt barnet. Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att det inte i barnskyddslagen intagits bestämmelser om hur ett ärende, som gäller ersättning i efterhand av vårdkostnader mellan föräldern till ett barn som är i eftervård och kommunen som ansvarar för eftervården, ska avgöras.

Högsta förvaltningsdomstolen ansåg vidare att social- och hälsovårdsnämnden i X inte hade kunnat, på ett för A rättsligt bindande sätt, avslå A:s yrkanden om ersättning. Social- och hälsovårdsnämnden skulle därför med sitt beslut endast anses ha framfört sitt ställningstagande i ärendet. Det yrkande som A framfört mot socialväsendet i X om ersättande av B:s vårdkostnader utgjorde därför en sådan tvist som gäller offentligrättslig betalningsskyldighet som enligt 69 § 1 mom. i förvaltningsprocesslagen ska behandlas som ett förvaltningstvistemål. Förvaltningsdomstolen borde därför inte ha behandlat ärendet som besvär över social-och hälsovårdsnämndens i X beslut.

Högsta förvaltningsdomstolen upphävde och undanröjde förvaltningsdomstolens beslut och avvisade de besvär A anfört hos förvaltningsdomstolen utan att pröva dem. För att undvika vidare dröjsmål var det inte längre skäl att överföra ärendet till den i ärendet behöriga regionala förvaltningsdomstolen att behandlas som ett förvaltningstvistemål, utan högsta förvaltningsdomstolen tog ärendet till omedelbar prövning.

B hade bott i staden Y, som hade varit den i 16 b § i barnskyddslagen avsedda placeringskommunen, under den tid hon fick eftervård som ordnades av staden X. Staden Y eller det sjukvårdsdistrikt till vilket Y hörde, borde därför ha ordnat sådana hälsovårdstjänster som B behövde, och staden X skulle i egenskap av placerarkommun ha ansvarat gentemot staden Y för de kostnader som uppstått.

Med beaktande av 16 b § 2 mom. i barnskyddslagen och 69 § i hälso- och sjukvårdslagen hade A:s yrkanden riktats mot fel kommun. Vad som föreskrivits gällande förhållandet mellan placerarkommunens, eller det sjukvårdsdistrikt som den hör till, ersättningsansvar för vårdkostnader som uppstått på grund av hälsovårdstjänster som placeringskommunen, eller det sjukvårdsdistrikt som den hör till, ordnat gav inte till denna del anledning till en annan bedömning.

A:s ansökan, som skulle behandlas som förvaltningstvistemål, skulle därför avslås.

Omröstning 5-1-2 (avdelningsplenum).

Barnskyddslagen 16 § 1 mom., 16 a § 1 och 3 mom., 16 b §, 76 § 1 mom., 90 § 1 och 3 mom. och 92 § 1 mom.

Hälso- och sjukvårdslagen 69 § (1326/2010)

Förvaltningsprocesslagen 69 § och 70 § 1 mom.

Förvaltningslagen 2 mom. (430/1999)

Statsrådets beslut om förvaltningsdomstolars domkretsar (490/1999) 1 §

Statsrådets beslut om landskapen (799/2009) 1 §

Ärendet har avgjorts av president Pekka Vihervuori samt justitieråden Niilo Jääskinen, Eija Siitari, Alice Guimaraes-Purokoski, Outi Suviranta, Taina Pyysaari, Maarit Lindroos och Kirsti Kurki-Suonio. Föredragande Annina Nieminen.