HFD:2018:102

Markanvändning och byggande – Detaljplan – Skyddsbestämmelse – Skyddsbestämmelses skälighet – Areell skyddsbeteckning – Bevarande av miljön – Förbud mot rivning av byggnad – Tolkning av planbestämmelser

Årsboksnummer: HFD:2018:102
Givet: 16.7.2018
Liggarnummer: 3470
Diarienummer: 2166/1/17
ECLI: ECLI:FI:HFD:2018:102

Syftet med ändringen av detaljplan var att värna om den helhet av småhus som uppstått på planområdet huvudsakligen under 1950-talet. I planen hade för detta ändamål flera kvartersområden för fristående småhus och parhus anvisats skyddade med beteckningen AO-3/s. Enligt planbestämmelsen skulle områdets bebyggda miljö bevaras. Byggnader på området fick enligt bestämmelsen inte rivas. Frågan i ärendet var huruvida kvartersområdenas skyddsbestämmelser var att betrakta som skäliga för markägarna.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att planbestämmelsernas skälighet för markägare ska utredas då detaljplanen utarbetas. Av planen eller planbeskrivningen framgick emellertid inte ifall skyddsbestämmelsernas skälighet hade bedömts med tanke på markägarna. Likaså hade det i detta avseende blivit oklart huruvida utfärdandet av skyddsbestämmelserna hade grundat sig på 57 § 2 eller 3 mom. i markanvändnings- och bygglagen. Högsta förvaltningsdomstolen hade med dessa premisser att i första hand ta ställning till frågan om AO-3/s-beteckningarna jämte planbestämmelser som del av planändringen var skäliga för markägare enligt vad som avses i 57 § 2 mom. Ifall utfallet av denna bedömning var att sagda beteckning jämte bestämmelser inte var skälig för markägare, hade högsta förvaltningsdomstolen ytterligare att bedöma huruvida bestämmelserna med stöd av 3 mom. i samma paragraf hade kunnat utfärdas på basis av objektens skyddsvärde.

Då man beaktande att de aktuella områdenas betydelse enligt planbestämmelsen grundade sig på en bevarad enhetlighet och ett stilenligt helhetsintryck, kunde anteckningen och de därtill anknutna planbestämmelserna inte tolkas så att beteckningen till sina rättsverkningar skulle motsvara ett byggnadsskyddsområde (SR). Denna tolkning fick även stöd av de aktuella områdenas stora antal samt den omständigheten att inga byggnader belägna på dessa områden hade förknippats med sr-objektbeteckningar avseende byggnadsskydd. Det framstod således som klart att skyddsbestämmelserna i planen kunde tolkas på ett sätt som var skäligt för markägarna i den mening som avses i 57 § 2 mom. i markanvändnings- och bygglagen.

Enligt de allmänna bestämmelserna i planen var reparations-, utvidgnings- och ändringsarbeten tillåtna på de ifrågavarande kvartersområdena, förutsatt att de var förenliga med byggnadens ursprungliga stil och omgivning. Enligt planbeskrivningen hindrade planbestämmelserna inte ändring av byggnaderna, men styrde åtgärder så att stadsbilden och kulturarvet bibehålls. Med hänsyn till detta och med beaktande av vad som ovan konstaterats om kravet på skäligheten av skyddsbestämmelsen, skulle planbestämmelserna tolkas så att de enbart förutsatte bevarande av exteriören och stilen av byggnader som var förenliga med den skyddsvärda miljön. De i planen anvisade kvartersområdensbeteckningarna för fristående småhus och parhus (AO-3/s) jämte planbestämmelser kunde således under dessa förutsättningar samt syftet med planen anses vara skäliga för markägarna.

Markanvändnings- och bygglagen 9 § (204/2015), 54 § 2 och 3 mom., 55 §, 57 § 2 mom.

Miljöministeriets förordning om beteckningar som används i planer enligt markanvändnings - och bygglagen

Ärendet har avgjorts av justitieråden Riitta Mutikainen, Hannu Ranta, Mika Seppälä, Kari Tornikoski och Jaakko Autio. Föredragande Joonas Ahtonen.

 
Publicerad 16.7.2018