HFD:2018:116

Högsta förvaltningsdomstolens avgörande gällde frågan om föredraganden i förvaltningsdomstolen objektivt sett hade varit jävig att föredra ett ärende som gällde beviljande av internationellt skydd då föredraganden i förvaltningsdomstolen hade ett tidsbundet tjänsteförhållande och hon var tjänstledig från sin ordinarie tjänst som överinspektör på Migrationsverket. Föredragandens subjektiva opartiskhet i ärendet hade inte ifrågasatts.

Föredraganden hade inte handlagt samma ärende i Migrationsverket eller tidigare i förvaltningsdomstolen. Bestämmelserna om jäv på grund av förhandsinställning enligt 13 kap. 7 § 1 och 2 mom. i rättegångsbalken var därför inte tillämpliga i ärendet. Jävsfrågan skulle ändå bedömas utgående från 6 § 1mom. 2 punkten och 7 § 3 mom. i samma kapitel.

Föredragandens tjänstekarriär på Migrationsverket var förhållandevis kort och hon kunde inte på basis av sin ställning eller sina uppgifter ens av en utomstående iakttagare anses särskilt profilerad som en representant för Migrationsverket.

Föredragandens bundenhet till Migrationsverket hade inte helt brutits under tjänstledigheten. Enligt rättegångsbalken och den i högsta förvaltningsdomstolens beslut refererade internationella och nationella rättspraxisen fanns det inte skäl att anse att en underliggande ordinarie tjänst i en förvaltningsmyndighet alltid skulle innebära jäv för en person med tidsbunden tjänst som domare eller föredragande i förvaltningsdomstolen i alla ärenden där ifrågavarande förvaltningsmyndighet har fattat det överklagade beslutet. Frågan om jäv skulle därför avgöras utgående från omständigheterna i det aktuella ärendet.

I detta ärende skulle beaktas att föredraganden i förvaltningsdomstolen hade handlagt ett ärende gällande internationellt skydd och således ett ärende som ingick i samma ärendekategori som de ärenden hon hade handlagt i Migrationsverket. Ändringssökanden hade hänvisat till betydelsen av Migrationsverkets landsvisa linjedragningar som element i förhandsinställning och lojalitetsbildning. Då ärendet behandlades i förvaltningsdomstolen hade det gått en förhållandevis kort tid sedan föredraganden arbetat på Migrationsverket. Förvaltningsdomstolens beslut i ärendet hade getts endast cirka sju månader efter att hon börjat arbetet som föredragande på förvaltningsdomstolen.

Med hänvisning till ovan nämnda kunde ändringssökanden eller en utomstående iakttagare med fog uppleva att föredraganden inte heller då hon arbetade på förvaltningsdomstolen kunde bedöma landinformationen i ärendet helt fritt från Migrationsverkets landsvisa linjedragning. Därtill skulle också beaktas att Migrationsverkets ställning och uppgifter kunde innebära att ändringssökanden upplevde Migrationsverkets som sin motpart i ärendet. Ändringssökandens rättsskyddsbehov var med beaktande av ärendekategorin särskilt framträdande på grund av det ovillkorliga förbudet mot tillbakasändning (non- refoulement).

Med beaktande av föredragandens underliggande ordinarie tjänst på Migrationsverket och de tjänsteuppgifter hon hade och hade haft i sina tidigare tidsbundna tjänsteförhållanden, vilka inkluderade även en del ledningsuppgifter, den likriktande styrning som Migrationsverket tillämpade i sin egen verksamhet särskilt med hjälp av landsvisa linjedragningar samt, att föredragandens uppgifter på förvaltningsdomstolen på grund av sitt innehåll hade ett nära samband med de uppgifter hon hade på Migrationsverket och ytterligare ännu den korta tidsrymden mellan uppgifterna, var det inte möjligt att utesluta misstanken om att föredraganden inte var objektivt sett opartisk.

Med beaktande ytterligare av 13 kap. 7 § 3 mom. i rättegångsbalken, gav dessa aspekter sammantaget en i 6 § 1 mom. 2 punkten i samma kapitel avsedd grundad anledning att ifrågasätta föredragandens opartiskhet. Föredraganden hade därför varit jävig att föredra ärendet i förvaltningsdomstolen.

Omröstning 17+1–8 (plenum).

Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna art. 47.2

Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/32/EU om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd (det så kallade omarbetade förfarandedirektivet), artikel 46.1 a

Finlands grundlag 21 § 1 mom.

Förvaltningsprocesslagen 76 §:n 1 mom.

Rättegångsbalken 13 kap. 1 § 1 mom., 2 §, 6 § 1 mom. 2 punkten och 2 mom. och 7 §

Unionens domstols dom i ärendet C-348/16, Moussa Sacko, 26.7.2017

Unionens domstols dom i ärendet C-175/11, H.I.D. och B.A, 31.1.2013

Unionens domstols dom i de sammanslagna ärendena C-341/06 och C-342/06, Chronopost SA och La Poste, 1.7.2008

Unionens domstols dom i ärendet C-64/16, Associação Sindical dos Juízes Portugueses, 27.2.2018

Europeiska människorättsdomstolens domar 23.4.2015 Morice v. Frankrike, 15.10.2009 Micallef v. Malta, 15.12.2005 Kyprianou v. Cypern, 24.9.2003 Pescador Valero v. Spanien, 25.2.1997 Findlay v. Storbritannien, 29.4.1988 Belilos v. Schwetz, 22.10.1984 Sramek v. Österrike och 1.10.1982 Piersack v. Belgien

Jmfr. HFD 2016:21, HFD 2006:25, HFD 2003:24, HD 2015:73, HD 2015:39 och HD 2009:9

Ärendet har avgjorts av president Pekka Vihervuori samt justitieråden Kari Kuusiniemi, Niilo Jääskinen, Anne E. Niemi, Riitta Mutikainen, Hannele Ranta-Lassila, Hannu Ranta, Eija Siitari, Alice Guimaraes-Purokoski, Mika Seppälä, Outi Suviranta, Leena Äärilä, Mikko Pikkujämsä, Janne Aer, Petri Helander, Kari Tornikoski, Tuomas Kuokkanen, Taina Pyysaari, Timo Räbinä, Anne Nenonen, Antti Pekkala, Jaakko Autio, Pekka Aalto, Maarit Lindroos, Kirsti Kurki-Suonio och Toomas Kotkas. Föredragande Antti Jukarainen.