HFD:2018:148

Folkpensionsanstalten hade avslagit A:s ansökan om grundläggande utkomststöd till den del han hade ansökt om en begränsad betalningsförbindelse för medicinsk cannabis som krävde specialtillstånd.

Ärendet gällde huruvida utgifterna som orsakades av det medicinska cannabispreparatet, som hade ordinerats åt A, skulle anses utgöra sådana i 7 b § 1 mom. 4 punkten i lagen om utkomststöd avsedda andra hälso- och sjukvårdsutgifter än de som ingår i grunddelen, som skulle beaktas till behövligt belopp vid beviljande av grundläggande utkomststöd.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade i sitt beslut att enbart av det faktum att receptet hade skrivits ut av en privat läkare och inte en läkare som var anställd inom den offentliga hälso- och sjukvården följde i regel inte att utgifterna för införskaffandet av läkemedlet inte kunde anses utgöra hälso- och sjukvårdsutgifter som skulle godkännas som grundutgifter vid utkomststödet.

Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att myndigheten som beslutar om utkomststöd, som är ett ekonomiskt stöd i sista hand, kan vid bedömandet av behövligheten av läkemedelsutgifterna enligt 7 b § 1 mom. 4 punkten i lagen om utkomststöd ta i beaktande huruvida behandlingen med det ordinerade läkemedlet utgör allmän vårdpraxis. Även om läkemedelssäkerheten eller tillsynen över läkares verksamhet inte hör till Folkpensionsanstaltens uppgifter som myndighet som beviljar utkomststöd, har den vid bedömandet av läkemedelsutgifternas behövlighet behörighet att bedöma även om läkemedelsordinationen är motiverad i det enskilda fallet. Folkpensionsanstalten ska vid bedömningen ta i beaktande den utredning som ansökanden om utkomststöd har lämnat in och den ska vid behov begära tilläggsutredning av ansökanden. Folkpensionsanstalten kan vid bedömningen även utnyttja sin egen sakkunskap och utredning som den inhämtar av sina sakkunnigläkare i allmänhet eller i det enskilda fallet. Om en sakkunnigläkare har deltagit i beredningen av ett enskilt ärende ska läkarens motiverade bedömning framgå av beslutet på det sätt som avses i 22 § i lagen om Folkpensionsanstalten.

Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att det specialtillstånd som Fimea beviljat för överlåtande av läkemedlet inte i sig kunde anses utgöra en tillräcklig motivering för att läkemedelsutgiften skulle beaktas vid beviljandet av utkomststöd då det inte fanns någon utredning om huruvida läkemedlet utgjorde allmän vårdpraxis eller ansökandes särskilda behov av läkemedlet.

A hade krävt att den månatliga utgiften på ca 950 euro som den medicinska cannabisen orsakade skulle beaktas som grundutgift vid beslutandet om beviljande av utkomststöd åt honom. Av utredningen framgick att det recept som en privat läkare skrivit ut åt A för vård av depression inte kunde anses utgöra allmän vårdpraxis och depression var inte en i produktresumén nämnd indikation för de ifrågavarande läkemedlen. Det hade inte framgått att avvikelsen från den allmänna vårdpraxisen eller indikationen enligt produktresumén i det ifrågavarande fallet skulle ha varit motiverat till exempel på grund av läkemedlets användning för försöksändamål eller att det i A:s omständigheter hade funnits någon annan sådan medicinskt motiverad grund enligt vilken läkemedelsutgifterna för den medicinska cannabisen skulle ha bordat anses utgöra i 7 b § 1 mom. 4 punkten i lagen om utkomststöd avsedda nödvändiga hälso-och sjukvårdsutgifter.

Högsta förvaltningsdomstolen upphävde förvaltningsdomstolens beslut och satte Folkpensionsanstaltens beslut i kraft.

Lagen om utkomststöd 1 §, 2 § 1 mom. 7 och 7 b § 1 mom. 4 punkten

Lagen om Folkpensionsanstalten 20, 22, och 22 a §

Se och jmfr HFD 2010:71

Ärendet har avgjorts av justitieråden Niilo Jääskinen, Eija Siitari, Alice Guimaraes-Purokoski, Outi Suviranta och Toomas Kotkas. Föredragande Marja-Liisa Judström.