HFD:2019:75

Kommunens miljöskyddsmyndighet hade beviljat A miljötillstånd att bedriva stenbrytning- och -krossning. Transporten av det färdiga stenmaterialet från det egentliga verksamhetsområdet hängde nära ihop med verksamheten. Transporterna var ämnade att dirigeras längs två alternativa leder avsedda för allmän trafik. Längs med vardera leden låg på som närmast 800 meters avstånd från verksamhetsstället tät "byaktig" bebyggelse mycket nära vägen. Frågan gällde om de av verksamheten orsakade trafikutsläppen i tillräckligt hög grad hade beaktats i det miljötillstånd som beviljats för stenbrytningen och -krossningen så att tillståndet hade kunnat beviljas med beaktande av tillståndsbestämmelserna i tillståndet.

Som utgångspunkt i tillståndsprövningen är i allmänhet att sådana trafikutsläpp, som sker på allmän trafikled långt ifrån den egentliga verksamhetsplatsen för den tillståndskrävande verksamheten, inte ingår i tillståndsprövningen. Högsta förvaltningsdomstolen ansåg det motiverat att sådana utsläpp orsakade av trafik, som oundvikligen ingår i den tillståndskrävande verksamheten, granskas i samband med tillståndsprövningen också över ett vidare område än det egentliga verksamhetsområdet i sådana fall, där trafiken i fråga helt eller till största delen definierar de utsläpp som orsakas på trafikområdet, och dessa utsläpp bedöms orsaka betydande miljöförstöring eller risk för miljöförstöring. På motsvarande sätt ska oskäligheten av ett besvär enligt 17 § i lagen om vissa grannelagsförhållanden bedömas som en del av tillståndsprövningen. Ett betydande besvär på grund av ökat buller, orsakat av trafik som utgör en väsentlig del av verksamheten på den egentliga verksamhetsplatsen, kan då inom närområdet anses utgöra ett i 17 § i lagen om vissa grannelagsförhållanden avsett oskäligt besvär som orsakas av verksamhetsområdets användning.

Då ökningen av den tunga trafik som berodde på den tillståndskrävande verksamheten hade bedömts uppgå till 120 lastbilskörslor i dygnet på de i övrigt lite trafikerade vägarna, kunde den tunga trafiken i detta fall i sin helhet anses definiera vägarnas bullerområde. Det besvär på grund av buller, som orsakades av en bullernivå som eventuellt översteg de givna riktlinjerna, måste anses ha varit oförutsett med beaktande av områdets planering och att området bildades av småhusbebyggelse som kantade de smala vägarna. Med ytterligare beaktande av ökningen av den tunga trafiken och att den pågick året om, måste det på grund av besväret orsakat av trafikbuller, bedömas om verksamheten redan på endast denna grund orsakade i 17 § i lagen om vissa grannelagsförhållanden avsett oskäligt besvär. I bedömningen av det totala besväret skulle också det nattliga bullret, skakningarna och dammet som orsakades av transporttrafiken, beaktas.

Eftersom det utgående från den utredning som erhållits i ärendet inte gick att försäkra sig om att inte verksamheten till den del det gällde transporterna orsakade ett i 17 § i lagen om vissa grannelagsförhållanden avsett oskäligt besvär, kunde inte de tillståndsbestämmelser som ingick i tillståndet till dessa delar anses tillräckliga. Tillståndsprövningen hade därför varit bristfällig till den del den gällde trafiken. Förvaltningsdomstolens och miljöavdelningens beslut skulle därför upphävas och ärendet återsändas till avdelningen för ny prövning.

Miljöskyddslagen (86/2000) 6 §, 42 1 och 2 mom., 43 § 1 och 3 mom.

Lagen om vissa grannelagsförhållanden 17 § 1 mom.

Miljöskyddsförodningen (169/2000) 9 § 2 mom. 10 punkten

Ärendet har avgjorts av justitieråden Riitta Mutikainen, Mika Seppälä, Tuomas Kuokkanen, Pekka Aalto och Monica Gullans samt miljösakkunnigråden Riku Vahala och Anna-Liisa Kivimäki. Föredragande Päivi Korkeakoski.