HFD:2019:118

Arbetslöshetskassa B hade beslutat att återkräva till A under två års tid utan grund utbetalade inkomstrelaterade dagpenningar. Besvärsnämnden för utkomstskyddsärenden och försäkringsdomstolen avslog A:s besvär. Enligt försäkringsdomstolen hade arbetslöshetskassa B utan grund utbetalat inkomstrelaterad dagpenning åt A eftersom kassan inte haft information om att A under samma tid erhållit olycksfallspension och partiellt rehabiliteringsstöd. Försäkringsdomstolen ansåg att A hade gjort sig skyldig till svikligt förfarande då han hade låtit bli att informera kassan om de förmåner han erhöll. Förvaltningsdomstolen beaktade i sitt beslut också A:s tillstånd efter en medelsvår hjärnskada. Förvaltningsdomstolen jämkade inte återkravet med stöd av 11 kap. 10 § 1 och 2 mom. i lagen om utkomstskydd för arbetslösa.

I sin ansökan om återbrytande ansåg A att försäkringsdomstolen ex officio borde ha hållit muntlig förhandling i ärendet. A hade i försäkringsdomstolen motiverat avståendet från återkrav bland annat med att X hovrätt, innan försäkringsdomstolen gav sitt beslut, hade ansett att det inte visats att A uppsåtligen skulle ha vilselett arbetslöshetskassan att utan grund utbetala arbetslöshetsförmåner till A. Försäkringsdomstolen hade utan muntlig förhandling i ärendet kommit till ett annat slutresultat om A:s svikliga förfarande. A hade inget ombud i försäkringsdomstolen.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att nationella domstolars motstridiga beslut enligt Europeiska människorättsdomstolens rättspraxis inte i sig strider mot människorättskonventionen eftersom det är fråga om ett oundvikligt drag i rättsordningen då denna består av flera olika domstolar. Människorättsdomstolen har å sin sida tagit ställning till om motstridiga beslut kränker rätten till en rättvis rättegång sådan den ska tolkas enligt konventionens ingress. I den i ingressen hänvisade rättsstatsprincipen (rule of law) ingår kravet på rättssäkerhet. Enligt människorättsdomstolens tolkning garanterar rättssäkerheten stabilitet i rättsliga situationer och allmänhetens tilltro till domstolarnas verksamhet.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att det straffrättsliga ansvaret inte i samband med ärendet gällande återkrav hade någon rättslig betydelse. Om en förmån har utbetalats utan grund eller till ett för stort belopp ska den överbetalda förmånen återkrävas, ifall inte ett beslut om att avstå från återkrav har fattats i enlighet med de ovan nämnda bestämmelserna i lagen om utkomstskydd för arbetslösa, till exempel för att den grundlösa utbetalningen inte har berott på svikligt förfarande från förmånstagarens sida.

Med beaktande av de motstridiga slutresultaten i hovrättens dom och försäkringsdomstolen beslut i bedömningen av A:s uppsåt och att försäkringsdomstolen uttryckligen ansett att A hade gjorts sig skyldig till svikligt förfarande, ansåg högsta förvaltningsdomstolen att försäkringsdomstolen enligt människorättsdomstolens praxis borde ha bildat sin egen uppfattning och i en muntlig förhandling låtit A redogöra för sin personliga situation genom att framföra de bevis han ansåg behövliga samt övrig utredning. Med beaktande av ärendets natur, domskälen i försäkringsdomstolens beslut samt att ärendet objektivt sett hade en stor betydelse för A, borde försäkringsdomstolen ex officio med stöd av 37 § i förvaltningsprocesslagen ha hållit muntlig förhandling. Högsta förvaltningsdomstolen återbröt försäkringsdomstolens beslut och återförsände ärendet till försäkringsdomstolen för ny prövning och verkställande av muntlig förhandling. Omröstning 4 – 1.

Lagen om rättegång i försäkringsdomstolen 20 §

Förvaltningsprocesslagen 37 § 1 mom., 38 § 1 mom., 36 § 1 mom. 1 punkten och 2 mom.

Lagen om utkomstskydd för arbetslösa 11 kap. 10 § 1 och 2 mom.

Europeiska människorättsdomstolens domar (stor sammansättning) 6.11.2018 Ramos Nunes de Carvalho e Sá v. Portugal, 20.11.2011 Nejdet Şahin och Perihan Şahinc v. Turkiet samt 11.7.2002 Göç v. Turkiet

Europeiska människorättsdomstolens domar 7.12.2010 Andersson v. Sverige, 8.2.2005 Miller v. Sverige och 12.11.2002 Salomonsson v. Sverige

Ärendet har avgjorts av president Kari Kuusiniemi samt justitieråden Anne E. Niemi, Eija Siitari, Outi Suviranta och Antti Pekkala. Föredragande Riitta Hämäläinen.