HFD:2020:30

Migrationsverket hade avslagit den irakiske medborgaren A:s ansökan om internationellt skydd.

Förvaltningsdomstolen hade avslagit A:s besvär gällande asyl. Med hänvisning till A:s bakgrund som sunnimuslim, de rättskränkningar som han redan hade blivit utsatt för samt hans arbetsbakgrund och säkerhetssituationen i Bagdad hade förvaltningsdomstolen däremot ansett att Migrationsverket inte hade kunnat avslå A:s ansökan till övriga delar på de grunder som hade angetts i beslutet. Förvaltningsdomstolen återförvisade ärendet till Migrationsverket för beviljande av alternativt skydd.

Såväl A som Migrationsverket ansökte om besvärstillstånd hos högsta förvaltningsdomstolen över förvaltningsdomstolens beslut. Enligt Migrationsverkets besvär gällde frågan förutsättningarna för beviljande av alternativt skydd enligt 88 § 1 mom. i utlänningslagen. Högsta förvaltningsdomstolen hade till denna del i synnerhet att avgöra vilken betydelse den ifrågavarande sökandes personliga situation hade i denna bedömning. Utgående från A:s besvär gällde ärendet huruvida A borde ha beviljats asyl enligt 87 § 1 mom. i utlänningslagen.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att tillämpandet av 88 § 1 mom. 3 punkten i utlänningslagen förutsätter att det är fråga om allvarlig och personlig fara som föranleds av urskillningslöst våld i samband med en väpnad konflikt. Vid bedömningen av behovet av alternativt skydd enligt den nämnda bestämmelsen ska beaktas förutom de kollektiva aspekterna även de personliga omständigheterna. De personliga omständigheter som avses i samband med 88 § 1 mom. 3 punkten i utlänningslagen kan i utgångsläge anses vara sådana omständigheter som åsamkar en i förhållande till den övriga populationen förhöjd risk att lida allvarlig skada som orsakas av det urskillningslösa våldet. Vid bedömningen av de personliga omständigheterna kan beaktas bland annat personens ålder, hälsotillstånd och könsrelaterade aspekter samt faktorer som medför en framhävd utsatthet såsom ett bristfälligt skyddsnät eller bristfällig lokalkännedom. Till exempel en barnfamilj kan på dylika grunder vara särskilt utsatt. Likaså kan personer som bor på konfliktområdet eller nära det eller sådana personer som på grund av sitt yrke måste röra sig på konfliktområdet vara utsatta.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att de frågor som relaterade till A:s tidigare upplevelser inte i detta fall utgjorde sådana personliga omständigheter som kunde anses öka A:s risk att lida allvarlig skada som föranleds av urskillningslöst våld i samband med en väpnad konflikt på det sätt som avses i 88 § 1 mom. 3 punkten i utlänningslagen. Högsta förvaltningsdomstolen bedömde däremot utgående från den utredning som erhållits över A:s upplevelser och verksamhet och med beaktande av den tillgängliga landinformationen, enligt vilken sunnimuslimer fortsättningsvis utsätts för allvarliga rättskränkningar av shia-miliserna, att A hade en välgrundad fruktan för rättskränkningar med karaktär av förföljelse som hade orsakssamband mellan hans tidigare upplevelser, hans religion och politiska åsikt. En person med A:s bakgrund har i allmänhet inte en möjlighet att få effektivt myndighetsskydd i Bagdad mot hot från de shiitiska väpnade grupperna. A skulle därför beviljas asyl.

Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande, och för innehållet i det beviljade skyddet (skyddsdirektivet; omarbetning) stycke 35 i ingressen samt art. 2 d och f, art. 4.1-2 och art. 4.4, art. 9.1-2 och art. 15.

Utlänningslagen 87 § 1 mom., 87 a § 2 mom. och 88 § 1 mom.

Ärendet har avgjorts av justitieråden Riitta Mutikainen, Tuomas Kuokkanen, Taina Pyysaari, Jaakko Autio och Monica Gullans. Föredragande Jenny Rebold.