President Pekka Vihervuori

Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) avgör som högsta instans de förvaltningsprocessuella ärenden som faller inom ramen för denna domstols behörighet. Ärendena kommer till HFD från många olika håll, men i de flesta fall är det i grund och botten fråga om lagligheten av ett beslut som en statlig eller kommunal myndighet har fattat, beslutet må sedan vara fattat av kommunens socialsekreterare eller av statsrådet. Ärendena är av mycket olika art och representerar hela samhället och samhällsekonomin i all dess mångfald.

Av de ärenden som kommer till HFD kan en del behandlas endast med besvärstillstånd, medan ett motsvarande krav inte ställs för andra. De största ärendegrupperna där besvärstillstånd krävs är skatteärendena och utlänningsärendena. Den viktigaste grunden för beviljande av besvärstillstånd är den så kallade prejudikatgrunden. Förutom att HFD avgör enskilda ärenden, har denna domstol således också i uppgift att i allmännare bemärkelse styra tillämpningen av lagen. Tyngdpunkten vilar än på den ena, än på den andra uppgiften.

Vid handläggningen utgår domstolen alltid från den skrivelse med vilken sökanden yrkar ändring i ett beslut, men till rättegångsmaterialet hör automatiskt också de handlingar som kommit till under de tidigare skedena av handläggningen. Oftast är det ett beslut av förvaltningsdomstolen eller marknadsdomstolen som överklagas genom besvär. Handläggningen i en förvaltningsdomstol är i allmänhet skriftlig, trots att även muntlig förhandling är möjlig, antingen därför att utredningen av ärendet kräver det eller därför att parten enligt lag har rätt till en sådan. I praktiken hålls de muntliga förhandlingarna i första instans och är sällsynta i HFD. Utöver muntlig förhandling kan också syn på ort och ställe vara nödvändig, beroende på sakens natur.

Vanligtvis är det inte möjligt för en förvaltningsdomstol att avgöra ett ärende genast när det kommer in. I allmänhet måste de övriga i ärendet delaktiga höras innan en närmare handläggning är möjlig. Ibland är situationen enkel såtillvida att de enda som är delaktiga i ärendet är ändringssökanden och den myndighet som fattat det överklagade beslutet, men det kan också hända att de är många och har olika yrkanden och åsikter. Så är det ofta i till exempel miljöärenden och ärenden som gäller offentlig upphandling. Om ärendet är invecklat, kan det ta länge, ibland rentav flera månader, innan alla har uttalat sig om varandras uppfattningar. Att på detta sätt höra dem som har del i ärendet är nödvändigt. Först därefter kan domstolen sätta sig in i saken. Detta har de som är intresserade av ett ärende ibland svårt att förstå. HFD gör ändå sitt bästa för att handläggningstiden ska bli så kort som möjligt. Eftersom vissa ärenden är mera krävande än andra eller förutsätter mera utredningsarbete än andra och eftersom också processens art och ett eventuellt behov av ett mera allmänt vägledande avgörande varierar betydligt, till och med inom samma ärendekategori, är det klart att ärendena inte alltid kan avgöras i samma ordning som de kommer till domstolen.

HFD är alltså på samma sätt som högsta domstolen (HD) högsta rättsinstans. Detta ansvarsfulla uppdrag kommer till upptryck bland annat i den fras med hundraåriga anor som står sist i alla beslut där HFD avgjort sakfrågan, nämligen "Det alle, som vederbör, till efterrättelse länder". Beslutet är alltså slutligt, även om återbrytande av ett laga kraft vunnet beslut ibland är möjligt. Beslut kan återbrytas av HFD, som då avgör ärendet i en sammansättning med andra domare än de som ursprungligen avgjorde ärendet. HFD:s beslut kan inte överklagas hos någon annan instans, inte heller hos Europeiska unionens domstol eller Europeiska människorättsdomstolen, trots att en sådan uppfattning är överraskande vanlig. En annan sak är att en part kan ha rätt att med hänvisning till mänskliga rättigheter anföra klagomål till den senare av dessa två domstolar. Då är det dock inte längre fråga om att söka ändring i HFD:s beslut, utan motparten för en enskild person är då Finska staten. De som deltagit i den ursprungliga nationella rättegången är då inte längre delaktiga i processen i människorättsdomstolen. Det är också skäl att poängtera att ett klagomål till riksdagens justitieombudsman eller justitiekanslern i statsrådet över ett myndighetsbeslut aldrig är ett alternativ till att söka ändring i beslutet hos en förvaltningsdomstol, om en part har rätt att söka ändring hos en sådan. Endast en förvaltningsdomstol har behörighet att upphäva en myndighets beslut eller eventuellt ändra det. En grundläggande förutsättning är dock även i detta fall att besvären har anförts inom föreskriven tid.

 
Publicerad 8.9.2014