7.11.2016/4671

Magistraten hade på ansökan av A beslutat att för A och A:s barn C göra en spärrmarkering i befolkningsdatasystemet, men senare bifallit A:s tidigare makes och C:s fars, B:s, begäran om omprövning och bestämt att om magistratens beslut vinner laga kraft, ska magistraten avföra spärrmarkeringen till den del som den gäller C.

Den regionala förvaltningsdomstolen hade på besvär av A:s vårdnadshavare C upphävt det beslut som magistraten hade fattat med anledning av begäran om omprövning och satt i kraft magistratens ursprungliga beslut.

B överklagade förvaltningsdomstolens beslut hos högsta förvaltningsdomstolen. Högsta förvaltningsdomstolen anförde i sitt beslut bland annat att B i sin begäran om omprövning hade yrkat att magistraten för C:s del skulle upphäva den spärrmarkering som gjorts för A och C. När den regionala förvaltningsdomstolen på besvär av C:s vårdnadshavare A hade upphävt magistratens omprövningsbeslut, hade förvaltningsdomstolen konstaterat att det på basis av den utredning som framlagts inte var uppenbart att C:s hälsa och säkerhet var hotad från C:s fars B:s sida. Högsta förvaltningsdomstolen ansåg i likhet med förvaltningsdomstolen att om spärrmarkeringen upphävdes för C:s del, skulle det skydd som spärrmarkeringen gav att åtminstone delvis försvinna också för den i samma hushåll som C bosatta A. För att spärrmarkeringen skulle kunna avföras för C:s del var det således nödvändigt att det inte heller för A:s del fanns förutsättningar för en spärrmarkering. Därför gällde det att som en prejudiciell fråga avgöra om det för A:s del fanns förutsättningar för spärrmarkering.

Av handlingarna framgick att tingsrätten hade meddelat B ett normalt besöksförbud avseende A. Grunden för förbudet var att A hade upplevt sig trakasserad. För att en spärrmarkering ska få göras förutsätts det emellertid att en person har grundad och uppenbar anledning att misstänka att hans eller hennes eller familjens hälsa eller säkerhet är hotad. Förutsättningarna för besöksförbud och förutsättningarna för spärrmarkering var således inte desamma, utan avvek från varandra på ett sådant sätt att en spärrmarkering inte kunde göras på enbart den grunden att en person upplevde sig vara trakasserad. Ett besöksförbud gällde bara den person som meddelats förbudet, medan en spärrmarkering hindrade också utomstående personer att ta del av uppgifter som annars var offentliga. Vid bedömningen av den spärrmarkering som gjorts för A skulle bland annat den omständigheten beaktas att en spärrmarkering inte kan göras med enbart en subjektiv upplevelse som grund samt att en sådan markering är avsedd att vara ett exceptionellt förfarande.

I ärendet hade inte ens påståtts att B skulle hota C:s hälsa eller säkerhet. Eftersom det inte fanns grunder att göra en spärrmarkering för A, borde en sådan inte ha gjorts heller för C. Högsta förvaltningsdomstolen upphävde den regionala förvaltningsdomstolens beslut och satte i kraft magistratens omprövningsbeslut, med vilket beslutet om spärrmarkering hade upphävts för C:s vidkommande,

Lagen om befolkningsdatasystemet och Befolkningsregistercentralens certifikattjänster 36 § 1, 2 och 3 mom.

Lagen om besöksförbud 1 § 1 mom.

Regeringens proposition 89/2008 med förslag till lag om befolkningsdatasystemet och Befolkningsregistercentralens certifikattjänster

Ärendet har avgjorts av president Pekka Vihervuori samt förvaltningsråden Irma Telivuo, Hannele Ranta-Lassila, Leena Äärilä och Antti Pekkala. Föredragande Kari Nieminen.