29.11.2017/6170

En klient inom långvarigt utkomststöd måste följa en specialdiet på grund av de olika sjukdomar han led av. Enligt utredningen som erhållits, vilken bedömdes vara tillförlitlig, var utgifterna som specialdieten medförde betydligt större än den ersättning som Folkpensionsanstalten beviljat för de extra utgifter som celiakin åsamkade.

Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att de särskilda utgifterna som uppstod på grund av specialdieten skulle beaktas vid bedömningen av klientens behov av kompletterande utkomststöd. Högsta förvaltningsdomstolen upphävde förvaltningsdomstolens, social- och hälsovårdsnämndens sektions samt tjänsteinnehavarens beslut med vilka ansökan om kompletterande utkomststöd förkastats i sin helhet och återvisade ärendet till social- och hälsovårdsnämndens sektion för prövning av till hur stor del de av specialdieten åsamkade särskilda utgifterna som översteg den ersättning som Folkpensionsanstalten beviljat skulle anses behövliga i klientens situation på det sätt som avses i 7 c § 1 momentet 3 punkten i lagen om utkomststöd.

Lagen om utkomststöd 1 § 1 mom., 6 §, 7 §, 7 a 1 mom. (1218/2005) och 7 c § 1 mom. (1218/2005) 3 punkten samt 2 mom.

Ärendet har avgjorts av justitieråden Matti Halén, Eija Siitari, Outi Suviranta, Anne Nenonen, och Maarit Lindroos. Föredragande Mika Paavilainen (avvikande mening).