17.1.2018/121

Individsektionen för social- och hälsovårdsnämnden i staden B hade med det överklagade beslutet 15.4.2015 fastställt sin underlydande tjänsteinnehavares beslutet med vilket A:s stöd för närståendevård hade avslutats och det hade beslutats om att säga upp avtalet om närståendevård som slutits med A:s son C. Enligt beslutet hade A inte uppfyllt staden B:s förnyade villkor för beviljande av närståendevård. Förvaltningsdomstolen behandlade C:s besvär som ett förvaltningstvistemål och avslog C:s yrkanden om att bibehålla A:s stöd för närståendevård.

Enligt högsta förvaltningsdomstolen var det i ärendet fråga om huruvida A hade uppfyllt kraven som gällde beviljande av stöd för närståendevård. I detta fall var det fråga om sökande av ändring i ett i lagen om stöd för närståendevård avsett ärende och inte ett förvaltningstvistemål som gällde avtal om närståendevård. Ändringssökandet riktade inte sig till innehållet i avtalet om närståendevård eller förfarandet vid uppsägningen av avtalet.

Därför, och eftersom ärendet skulle ha behandlats som ett förvaltningsbesvär skulle den till förvaltningsdomstolens beslut fogade besvärsanvisningen ändras så besvär över förvaltningsdomstolens kunde anföras endast under förutsättningen att högsta förvaltningsdomstolen beviljade besvärstillstånd. Ärendet skulle i högsta förvaltningsdomstolen behandlas som en ansökan om besvärstillstånd.

Högsta förvaltningsdomstolen beviljade besvärstillstånd, upphävde förvaltningsdomstolens beslut och tog ärendet på besvär av C till omedelbar prövning. C:s besvär avslogs.

Lagen om stöd för närståendevård (937/2005) 3, 9 och 12 § (1317/2014)

Socialvårdslagen (1301/2014) 53 § 1 mom.

Ärendet har avgjorts av justititeråden Eija Siitari, Alice Guimaraes-Purokoski, Taina Pyysaari, Maarit Lindroos och Kirsti Kurki-Suonio. Föredragande Annina Nieminen.