22.5.2018/2399

Staden och regionförvaltningsverket hade år 2001 undertecknat ett i 3 § i lagen om ekonomisk rådgivning och skuldrådgivning avsett uppdragsavtal om anordnandet av ekonomisk rådgivning och skuldrådgivning. Regionförvaltningsverket fattade 17.4.2015 ett beslut om att av staden återkräva den ersättning som betalats för producerandet av tjänsterna på grunder som hänförde sig till upphävningen av uppdragsavtalet och stadens påstådda avtalsbrott. Enligt den besvärsanvisning som fogats till beslutet kunde ändring sökas hos förvaltningsdomstolen enligt den ordning som föreskrivs i förvaltningsprocesslagen. Staden anförde besvär hos förvaltningsdomstolen och efter att den avvisat besvären, vidare hos högsta förvaltningsdomstolen.

Enligt 5 § 2 mom. i lagen om ekonomisk rådgivning och skuldrådgivning ska tvister gällande uppdragsavtal behandlas såsom förvaltningstvistemål vid behörig förvaltningsdomstol enligt förvaltningsprocesslagen.

Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att det i ärendet som gäller återkrav är fråga om en sådan i den nämnda bestämmelsen avsedd offentligrättslig betalningsskyldighet som genom ansökan ska anhängiggöras som en förvaltningstvist, som regionförvaltningsverket inte med ett ensidigt förvaltningsbeslut har kunnat avgöra på ett rättsligt bindande sätt. 8 § i lagen om ekonomisk rådgivning och skuldrådgivning eller 5 § i arbets- och näringsministeriets förordning om grunderna för den ersättningen som ska betalas till en producent av ekonomiska rådgivningstjänster och skuldrådgivningstjänster föranledde inte en annan bedömning av saken. Enligt 8 § i den nämnda lagen är den som producerar ekonomiska rådgivningstjänster och skuldrådgivningstjänster skyldig att helt eller delvis återbetala obehörig vinst som tjänsteproducenten erhållit, men bestämmelsen kunde däremot inte anses ge regionförvaltningsverket i egenskap av part till uppdragsavtalet befogenhet att fatta ett överklagbart förvaltningsbeslut gällande återkrav av ersättningen. Härtill kommer att även om de ersättningar som har betalats till en kommun för produktion av ekonomiska rådgivningstjänster och skuldrådgivningstjänster enligt 5 § i den nämnda förordningen återkrävs av Konkurrens- och konsumentverket på basis av regionförvaltningsverkets beslut var det inte, med beaktande av 107 § i grundlagen, möjligt att med stöd av en förordning given av arbets- och näringsministeriet avvika från bestämmelsen i lagen, enligt vilken en tvist som berör ett uppdragsavtal ska behandlas som förvaltningstvistemål enligt förvaltningsprocesslagen.

Besvärsanvisningen som fogats till regionförvaltningsverkets beslut skulle därför som felaktig undanröjas och förvaltningsdomstolens överklagade beslut upphävas och undanröjas.

Finlands grundlag (731/1999) 107 §

Lagen om ekonomisk rådgivning och skuldrådgivning (713/2000) 3 §, 4 §, 5 § och 8 §

Arbets- och näringsministeriets förordning om grunderna för den ersättning som år 2014 ska betalas till en producent av ekonomiska rådgivningstjänster och skuldrådgivningstjänster (160/2014) 5 §

Förvaltningsprocesslagen (586/1996) 69 § och 70 §

Ärendet har avgjorts av justitieråden Leena Äärilä, Mikko Pikkujämsä, Vesa-Pekka Nuotio, Timo Räbinä och Antti Pekkala. Föredragande Kaisa Pärssinen-Knight.