19.6.2018/2955

Markanvändning och byggande – Byggnadstillsyn – Förvaltningstvång – Föreläggande av vite – Riktande av förpliktelse – Innehav av fastighet – Gottgörelse för dröjsmål vid rättegång – Inledningstidpunkt för rättegången

Givet: 19.6.2018
Liggarnummer: 2955
Diarienummer: 3704/1/17
ECLI: ECLI:FI:KHO:2018:T2955

Ändringssökanden hade med stöd av 182 § 1 mom. i markanvändnings- och bygglagen vid vite ålagts att från tomten på ett detaljplanområde avlägsna tillbehör som förfulande omgivningen, vilka ändringssökanden hämtat till platsen. Ändringssökanden var enligt uppgifterna i fastighetsregistret inte ägare till eller innehavare av tomten. Eftersom ändringssökanden ändå bodde på tomten och betalade ersättning motsvarande tomthyra till staden, som ägde tomten, hade ändringssökanden en i 7 § 1 mom. i viteslagen avsedd rättslig och faktisk möjlighet att uppfylla förpliktelsen. Städningsförpliktelsen och det därtill förenade vitet hade således kunnat riktas till ändringssökanden, som faktiskt förfogade över tomten, även om det hyresavtal som berättigade till besittning av tomten redan hade upphört.

Ändringssökanden yrkade på gottgörelse för dröjsmål vid rättegång och framförde att vitesförfarandet i anknytning till ovan sagda byggnadstillsynsärendet gällde en administrativ påföljd enligt vad som avses i lagen om gottgörelse för dröjsmål vid rättegång. Enligt ändringssökanden hade den tid som beaktas vid bestämmande av rättegångens längd följaktligen i enlighet med 5 § 3 mom. i sagda lag börjat redan då ändringssökanden upplysts om möjligheten att förelägga vite.

Med administrativ påföljd avses enligt lagen om gottgörelse för dröjsmål vid rättegång påföljder av straffnatur. Av lagens förarbeten framgår att en i lagen avsedd administrativ påföljd är jämställbar med en straffrättslig påföljd. Vitesförfarandet, vilket inbegriper föreläggande av vite och utdömande av detsamma då huvudförpliktelsen inte efterföljts, är emellertid inte avsett som en påföljd av straffnatur, utan dess syfte är att säkerställa att huvudförpliktelsen uppfylls och att miljön återställs i det tillstånd den haft innan det lagstridiga förfarandet. Föreläggandet av vite i byggnadstillsynsärendet kunde därför inte betraktas som en sådan med straffrättslig påföljd jämställbar administrativ påföljd som avses i lagen om gottgörelse för dröjsmål vid rättegång. Man skulle således tillämpa huvudregeln i 5 § 2 mom., enligt vilken den tid som ska beaktas i rättegångens längd i förvaltningsprocessärenden börjar när den handling genom vilken ärendet har anhängiggjorts har inlämnats till domstolen eller myndigheten.

Markanvändnings- och bygglagen 182 § 1 mom.

Viteslagen 7 § 1 mom.

Lagen om gottgörelse för dröjsmål vid rättegång 2 a § och 5 § 2 och 3 mom.

Se KHO 2016:96

Ärendet har avgjorts av justitieråden Riitta Mutikainen, Hannu Ranta, Mika Seppälä, Kari Tornikoski och Jaakko Autio. Föredragande Joonas Ahtonen.

 
Publicerad 19.6.2018