11.1.2019/50

I bolaget A:s projekt var det fråga om placeringen av en fordonsrelaterad aktivitetspark på Åland. Aktivitetsparken skulle placeras på ett område vars areal var ca 80 hektar, som delvis angränsade till en sjöstrand och delvis till ett kärrområde. Området för den rektangulära motorbanan hade en areal på ca 70 hektar. Den närmast belägna stadigvarande bostadsbyggnaden befann sig på ca 450 meters avstånd och de närmaste fritidsbostäderna på 250 meters och 40 meters avstånd från banområdet. Ålands miljö- och hälsoskyddsmyndighet hade beviljat ett i landskapslagen om miljöskydd avsett tillstånd för projektet.

Ålands förvaltningsdomstol hade med anledning av besvär som anförts av personer bosatta i närområdet och en miljöförening upphävt miljömyndighetens tillståndsbeslut.

Det skydd mot oskäligt besvär som ingick i 17 § i rikets lag angående vissa grannelagsförhållanden (grannelagen) hade för sin del inte såsom i riket gjorts till del av tillståndsprövningen enligt landskapslagen om miljöskydd eller för övrigt ens tillämplig i landskapet. Högsta förvaltningsdomstolen hade med anledning av A:s besvär särskilt att avgöra frågan huruvida bullret som projektet orsakade med hänsyn till detta utgjorde ett hinder för beviljande av tillstånd.

Enligt bolaget A var det möjligt att bevilja miljötillstånd genom att påföra tillståndsvillkor angående buller som kunde bedömas vara tillräckliga med tanke på bullrets miljökonsekvenser. Enligt bolaget var det inte nödvändigt, och inte heller möjligt, att på förhand bedöma huruvida verksamhetsidkaren följer tillståndsvillkoren. Bolaget hade även hänvisat till den ovannämnda fritidsbostaden som hade byggts på en plats som befann på 40 meters avstånd från den planerade motorbana. Bolaget ansåg att byggnaden inte skulle tas i beaktande vid bedömningen av projektets miljökonsekvenser. Bolaget hade även konstaterat att ägaren till den närmast belägna bostadsbyggnaden ställde sig positivt till projektet.

Högsta förvaltningsdomstolen hänvisade till den del frågan gällde buller till de bestämmelser och förarbeten som redogjorts för i skälen till Ålands förvaltningsdomstols beslut. Landskapslagen om miljöskydd definierade negativt miljöpåverkan som bl.a. olägenhet för människornas hälsa, minskad allmän trivsel, försämring av miljöns lämplighet att utnyttjas för rekreationsändamål och olägenhet att nyttja egendom. Dylik påverkan skulle enligt lagen begränsas i den utsträckning som rimligen kunde krävas. Var den övre gränsen låg för sådan negativ miljöpåverkan som kunde tillåtas såsom rimlig framgick inte uttryckligen.

Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att med stöd av förarbetena till landskapslagen om miljöskydd och blankettlagen om grannelagsförhållanden kunde skyddet mot oskäligt besvär som avsågs i 17 § 1 mom. i grannelagen anses ingå i landskapslagen om miljöskydd även om det inte i landskapslagen om miljöskydd finns en uttrycklig bestämmelse därom. Vid bedömningen av förutsättningarna för beviljande av tillstånd i förhållande till vilken nivå oskälig bullerolägenhet skulle fastställas, skulle det beaktas att rikets miljöskadelag tillämpades på Åland som en del av landskapslagen om miljöskydd. Skyldigheten att tåla skälig störning enligt miljöskadelagen grundade sig uttryckligen på 17 § i grannelagen. Ersättningsgill miljöskada kunde uppstå oberoende av huruvida den förorsakande verksamheten hade miljötillstånd eller inte. Det allmänna syftet med förfarandet med miljötillstånd var emellertid uttryckligen att möjliggöra verksamhet som enligt förhandsbedömningen inte åsamkade negativ miljöpåverkan som överskred toleranströskeln och utgjorde ersättningsgill skada. Från denna utgångspunkt skulle en förutsättning för beviljande av miljötillstånd anses vara att verksamheten inte förorsakade sådan negativ miljöpåverkan som på förhand bedömdes överskrida den skyldighet att tåla störning som avsågs i miljöskadelagen. Av det som anförts ovan gällande bakgrunden till miljöskadelagen följde i sin tur att rikets rättspraxis avseende tillämpningen av 17 § i grannelagen kunde beaktas.

Av handlingarna framgick att den fritidsbostad som låg närmast området för den planerade motorbanan hade byggts efter att miljötillstånd för motorbanan redan hade beviljats. Av denna orsak kunde användarna av den nämnda byggnaden som utgångspunkt anses vara skyldiga att tåla större bullerbelastning än områdets tidigare invånare. Bullrets skadliga inverkan på boendehälsan skulle emellertid alltid beaktas vid miljötillståndsbedömningen. Om verksamheten orsakade sådan inverkan, kunde inte någon anses vara skyldig att tolerera det såsom skälig störning. Eftersom den ifrågavarande fritidsbostaden befann sig i direkt anslutning till den planerade motorbanan skulle avhjälpande av den oskäliga bullerbelastningen med tillståndsvillkor väsentligen ha förändrat den planerade verksamhetens karaktär. Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade ännu för klarhetens skull att den skadelidandes passivitet eller samtycke inte vid prövningen av tillståndsansökan kunde tillskrivas sådan betydelse att den eventuella oskäliga olägenhet som verksamheten möjligtvis medförde den skadelidande av dessa skäl kunde åsidosättas vid prövningen av tillståndsansökan.

Emedan bullernivån som motorbanan åsamkade vid de närmast belägna utsatta platserna överskred de bullervärden som i motsvarande situationer på riksnivå hade ansetts allmänt godtagbara, och eftersom bullernivån inte i tillräcklig grad kunde avhjälpas med stöd av tillståndsvillkor, hade det inte förelegat förutsättningar för beviljande av tillstånd.

Högsta förvaltningsdomstolen avslog bolaget A:s besvär.

Landskapslagen om miljöskydd (ÅFS 2008:124) 1 §, 2 §, 3 § 1, 2 och 6 mom., 4 §, 6 §, 17 §, 41 §

Lagen om ersättning för miljöskador 4 §

Landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av lagen angående vissa grannelagsförhållanden (ÅFS 2008:128) 1 §

Landskapslagen om naturvård (ÅFS 1998:82) 2 §

Ärendet har avgjorts av justitieråden Riitta Mutikainen, Hannu Ranta, Petri Helander, Tuomas Kuokkanen och Jaakko Autio samt miljösakkunnigråden Mikael Hildén och Anna-Liisa Kivimäki. Föredragande Päivi Korkeakoski.